Jamen vad har vi här då?

Bilder från annonsen

Det passar att skriva första riktiga inlägget idag. Idag har vi nämligen beställt hjärtat till huset. Kaminen.

Häromdagen vaknade vi under tre täcken till den behändiga kylan, blott 13° i sovrummet. Det var dags att ge lite livräddning.

Vi har bott här strax över två månader. I lilla vita huset i Sikvik i Gävle.

E som bodde här innan var gammal och tvingades av sin dotter flytta till lägenhet i Uppsala. Då fick vi köpa.

E hade bott här sedan mitten av 50-talet. Grannen mitt emot, N, kommer ihåg då han som barn såg E köra in på uppfarten i sin folkabuss.

Sen växte det upp barn här och sen byggdes det om och när vi flyttade in var huset som orört sedan 60-talet. E värmde fortfarande huset med villaolja och det finns tre olika träimitationstapeter i huset.

I området bor 20st hundar. Det är ca 100m ner till havet. Ca 300m till min bror och hans familj. Tomten är 1250m2 stor och rymmer äppelträd, plommonträd "både gula och röda (goda)", cypresser, skitstora tallar och granar.

Ifall jag skulle skriva en mäklarannons på det här huset nu så skulle den lyda:

Fauxfunkis-villa med intressanta drag och lekfull planlösning. Med korshusstommen i grunden har huset under åren bildat en labyrint av rum och vrår. Se fram emot år av överraskningar över vad som finns bakom nästa krön!

Hatten av för hattlöst hus. Taket behöver tilläggsisoleras.

Tidigare ägare har löst många problem med finurliga lösningar som kommer nöja dina behov (av fniss).

Trädgården är lummig och som tagen ur en midsommarnattsdröm, här växer sparrisen upp till fantastiska buskar och en japansk lönn triggar igång känslorna du fick då du såg Jan Malmsjö i "Drömkåken".

Allt är nymålat (ner till knähöjd) och tapeterna har gått ett varv runt i sin modernitet.

Välkommen ombord!

Ni ser var det leder va'?

En förberedelse...

Vi har bytt stad, boende, jobb och årstid.

Bloggen kommer te sig lite annorlunda i framtiden. Men moppen finns kvar.

Här är en liten hint om vad som komma skall...

Fast WIN i det här fallet.

Sockertoppar och lakritspengar.

Husvagnen är helt annorlunda i Gävle än i Umeå... Färgerna, ljuset, myset.

Vi står på mamma och pappas gård; husvagnen, Brorsan och jag. Lars är kvar i Umeå för att jobba sina sista dagar där.

Det kan ju vara att jag är här ensam som gör husvagnen så olik sig, men jag har även gått från kokain (Coca-cola) till rökheroin (Coca-cola Cherry), det är väl det som är den egentliga skillnaden.

Det händer väldigt mycket, men väldigt lite utspelar sig runt eller i husvagnen.

När man älskar någon...

...och berättar det.

Även om de inte vill säga det tillbaka så brukar man ju iallafall få nån slags respons (baserat på sitcoms, oftast brukar skämtet vara "Tack").
Inte bara tystnad, hur hanterar jag tystnaden? Är personen smickrad, men blyg? Framstår jag som en toka? Går jag för fort fram?

Jag ropar ut nu, letar efter svar.

Kabe, älskar du mig tillbaka?

Förtydligande.

Såhär vill vi inte ha det.

Två roliga historier.

Historia nr 1.

Lars berättade på sitt jobb idag att han skulle flytta. Chefen satt vid bordet tillsammans med resten av hans kollegor. Lars fortsatte med att berätta att vi skulle titta på ett hus. Varpå chefen utbrister över bordet: HUS!? Va, vadå ska ni skaffa husvagn och vovve sen eller!?

Historia nr 2 (helt utan husvagnsreferenser).

För några veckor sedan var vi i Övik för att fira Amandas första födelsedag.

På kvällen smiter Brorsan ut på radhuslängans gräsmatta. Lars och jag går ut och försöker jaga rätt på honom (omöjligt, han bestämmer själv då han vill gå hem). Då vi tre varit ute i mörkret i en halvtimme springer han helt plötsligt in genom en öppen altandörr... grannens dörr.. och kommer ut på andra sidan huset.

Kanske hade jag hejdat mitt skratt och varit lite mer rädd om Kenneth och Cecilias grannsämja om det inte vore för att det påminde mig så mycket om min absoluta favoritfilm.

Flytt (med husvagn).

Husvagnslivet fortsätter! Dock på annan plats.

Nästa torsdag kommer min snälla snälla pappa upp med lånad bil för att köra ner husvagnen till Gävle och deras gård.

Kom ihåg det när ni är sugna på husvagn. Dubbelkolla tretusen gånger hur mycket bilen får dra och när ni kollat det så dubbelkolla hur mycket dragkroken får dra. Och sen köper ni husvagn som matchar dessa två. Lätta bilar får inte dra lika mycket, men totalvikten får inte heller överstiga 3,5 ton, för då krävs E-körkort.

Jag tror vi har kommit fram till att ingen bil får dra vår vagn utan E-körkort. Då vi med lånad bil körde hit den så visste vi inte att dragkroken har egna vikter man måste rätta sig efter.

Men som sagt. Snäll snäll pappa med kortet kommer upp och hämtar hem oss.

Så vi drar söderöver för att leta jobb och boende och det gör man enklast på plats.

Känns otroligt lyxigt att inte behöva tajma utflytt- och inflyttdatum. Vi flyttar då vi hittar någonstans att bo. Förresten har vi inte så mycket grejer att flytta. Vi sålde ju allt i loppisen.

Kommer ni ihåg att jag berättade att det som blev över på loppisen hämtades av Myrorna?

Idag var första gången jag var där sedan jag skänkte halva bohaget. Jag vågade inte titta bland böckerna... men jag såg grejer som jag skänkt.

Var lite osäker hur jag skulle reagera men jag kom ut därifrån lättad.

Livets ogräs.

I odlingen utanför förtältet har det endast dykt upp blåklintar.

SÅ JAG MEJADE NER DOM!

Husvagnen är rätt liten iallafall...

Brorsan började hulka i sängen medan jag satt i vardagsrummet och åt kåldolmar. Jag sprang fram och lyfte ner honom på golvet för att inte få en pizza på lakanen. Istället kom den utspridd över golvet nedanför kylen.

Jag bar ut mattan och torkade. Jag är van med hundkräks, no biggie.

En minut senare fyller jag på mjölk i kaffekoppen men spiller lite på kräkstället.

Då blir plötsligt allt äckligt.

Hade varit bättre om de var separerade.

Brorsans pizza i ett sovrum och mjölkspill i ett kök. Det hade varit mer kosher.

Och jag hade fortfarande varit sugen på kaffe, och kunnat äta kåldolmar igen.

Propcon.

Aha så ok, rinnande vatten är schyst och cool och ball.

Men jag kommer sakna husvagnen. Så mycket.

Pro:

Det är mysigt att gå och dingla med en dunk vatten. Ännu mysigare är det att fylla på en 1,5l pet-flaska. Vet inte riktigt varför.

Sover fantastiskt.

Det är fantastiskt roligt att dansa i en husvagn (skakar).

Grannarna är fab.

Doften av husvagn, doften av förtält.

Regn!

Gå ut med hunden på kvällen då man kan se in i alla husvagnar.

Att jag måste sitta på golvet och mala kaffebörnorna för att sladden är för kort.

Någonstans så ger vi någon ett litet F U.

Att jag inte köper någonting (det får inte plats någonting mer).

Jag äger mitt hem. På riktigt.

Con:

Ingen riktig adress... det tar faktiskt emot att skriva C/0 First Camp. Inte så bra i en arbetsansökan kan jag tänka mig. Tyvärr.

Inte alltid så roligt då husvagnen skakar...

Svinvarmt på mornarna. Och resten av dagen.

Skulle ha varit schysst att ha en större frys (just nu big pack-stort).

Ah, och disken. Förutom att man oftast snackar med någon då man diskar, så är det inte så roligt att bubba den fram och tillbaka till servicehuset.

Man ska ha husvagn. För då blir man trygg och låst och fri.

Idag stänger affären på campingen.

Affären är öppen beroende på hur mycket folk som bor här. De byter öppettider från dag till dag, så detta betyder att dom inte väntar sig så många fler gäster den här säsongen.

Nu är det över.

Och jag kan meddela att snart tar vår campingtid slut. Preliminärt bor vi här till sista augusti. Men allt beror på när vi hittar en lägenhet.

Vi letar efter en etta med en liten gräsplätt framför. Ungefär som vi bott nu fast med en riktig adress och jämnare temperatur.

Husvagnen kommer troligtvis säljas och det känns otroligt ledsamt. Jag hoppas att min brors familj kan tänka sig att adoptera den, så man kan få låna den då och då.

Det här är nog inte slutet för bloggen, men dock en liten sorgsen påminnelse att jag snart inte kommer skriva om livet på campingen. Utan snarare livet i ettan och extrakneget. Och hur kul är det att skriva om.

Det är mycket nu enligt aftonbladet.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article7570131.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7570636.ab

http://www.aftonbladet.se/sommarisverige/article7565741.ab

Lagom äventyrlig dag.

Det är fotbollscup på ängarna bredvid campingen. Från ena dagen till den andra så skiftade språket från norska till fotbollssvenska på campingen.

Men eftersom alla är upptagna med att antingen spela fotboll eller titta på fotboll så var det äntligen inte så hårt tryck på äventyrsgolfen.

Jag och V passade på.

Två rundor spelade vi på den fantastiska men lite naggade minigolfbanan. Den som vann skulle bjuda på slush puppie.

Banan är det närmsta amerikansk minigolf (se "Kvinnan som föll överbord" för närmare detaljer) jag sett i Sverige.

Vi slutade lika (lika mycket) och skippade slushen. Istället blev det glass och ytterligare en film i husvagnen.

Det närmaste kuf vi har här är en glad skit.

Medan jag var ute med hans syster igår så hann Lars dra hem en massa prylar till husvagnen.

Mitt på bordet står en förstärkare, runt den lödpenna och annat. It's cool.

Men det ser inte så bra ut märkte jag att det även står en förstärkare ute i förtältet. Det var liksom pricken över i:et som tog förtältet från "belamrat" till "upplag för heta varor".

Lars påminner numer om K som bor några vagnar bort. K har bott här året runt i 15 år.

Hans uteplats är den mest uppstyrda. Skärmtak, vindskydd, ljusslingor, solcellslampor, pallgolv, mattor och ett bord fyllt av grejer. Bl a lödpenna.

K är nog närmare 80 år och bygger modellflygplan. "Måste ju ha någonting att fördriva tiden med". Någon kväll i veckan tar han ut den radiostyrda helikoptern och visar sina skills och det bildas alltid en klunga åskådare vid hans uteplats. Jag tror han längtar tills campingen blir lite lugnare så han kan dra igång modellflygplanen igen.

När jag pratat om honom med vänner så har jag sagt att han passar här. Jag kan inte se honom i en liten lägenhet, granne med barnfamiljer och allsång. Det här måste vara mycket mer socialt för honom.

Om bara K hade varit lite social.

Vi har hejat varje dag hela sommaren. Först nu har han börjat prata lite med mig. Lite trevande om Brorsan. Alltid glad men alltid svårpratad.

Han hjälper till lite på campingen verkar det som. Lagar just nu en av campingens bilar. Samma kläder varje dag. Kaffekoppen var vit en gång i tiden och jag har aldrig sett honom i servicehuset.

Några förslag?

Det här är vardag nu.

Såpass att det är exotiskt att tänka på vad som kan ske i höst.

Ska vi flytta in i en lägenhet? Vi behöver inte många fler kvadrat för att en lägenhet ska kännas som blå hallen. Full takhöjd? Are you kidding me?

Men jag vill inte riktigt tänka på det än.

Möjligheterna med husvagn är oändliga!

http://www.aftonbladet.se/wendela/article7512326.ab

Med reservation för att jag inte är den rikaste knösen i skogen.

Här står en svunnen tid och häckar.

Jag har sett tre amplar under min tid på campingen. Inte fler.

Jag behöver väl inte ens nämna att det inte finns en enda overallsmatchande familj här heller.

Inga dansbands-turnéande par (de parkerar direkt utanför logen).

Jag har sett EN kvinna som när hon hade burit ut campingbordet la på en duk och sedan en liten kruka av någonting blommigt. Men det kändes mer som om hon gillade att snabbt känna sig bekant och bekväm, någon slags rutin i en månadslång husvagnsturné.

Det verkar mer och mer som om campingen inte var den skyddande låtsasvärlden jag trodde. Trenden är att husvagnarna ska vara enorma, jättedyra och bilarna som drar dessa precis lika påkostade, förtälten och utemöblerna nya. Nu vet ju inte jag hur snacket går, men det känns lite som om det här med status dårå smittats även hit.

Jag lite naivt kanske trodde att campinglivet stod utanför allt det här.

Alltså, jag kan förstå om man ska ut och tälta i fjällen och råkar köpa lite för mycket grejer, state of the art liggunderlag, gps med inbyggt allt och dyraste kikaren. Skaffar man en ny hobby (inte husvagnsmärket) så kan iallafall jag känna att jag vill ha allt och bäst och helst på samma gång.

Men jag kommer inte hem med en husvagn för 1 miljon för att vi ska campa en vecka... Ska husvagnen vara ett smycke i trädgården resten av året? Göra grannen avundsjuk? Ska gubbarna mäta... husvagnslängd väl på campingen?

Fast vem vet... de kanske är hyrda hela bunten. Rätt dyrt per vecka, men billigare än mycket annat. Speciellt om man som grannen just nu verkar ha 7 ungar.

Snigel eller eremitkräfta.

Ja, det är många som har drömmar om husbil. Husbil var coolare än husvagn då man var liten.

Tänk att kunna ligga i sin säng och läsa serier istället för att behöva sitta upp med de få sakerna som fick plats i ryggstödet framför medan man åker.

Men nej, det är inte så smart. För det första är husvagnar rymligare. Husbilar har soffor som gör mig deprimerad, rakryggade så att de ska få plats och inga mysiga hörn att luta sig mot. Chauffören måste dessutom sitta i samma stol vare sig hon kör eller äter frukost.

Det skulle dessutom vara jättetråkigt att varje morgon vakna upp på parkeringen utanför Lars jobb eftersom bilen sitter fast i huset. För att vara husbilsägare måste man vara cyklist.

Husbilar kan inte heller ha ordentliga förtält, dom har bara en liten markis som kan rullas ut.

Det enda jag kan komma på som är på plussidan är att husvagnar alltid har utrymmen man kan nå utifrån medan husvagnen bara har en liten gasolkoffert längst fram. I en husbil skulle jag kunna få plats med moppen under sängen...

Jämför på kabe.se.

Och om ni redan är där så kan ni titta på gamla kataloger över kabevagnar och hitta vår vagn.

Fantastiska dukningar, planritningar och vybilder. Kabe.se - Bläddra i våra kataloger - 1982.

Vi bor i en safir gdl (grand de lux).

Bli Jona i valen.

Åh vilken dröm!

Amerikanska silvercigarrer har börjat importeras och även byggas om till europeisk standard (hjulen sitter längre fram, 230v i uttagen och svenskt(!) avlopp).

Vi måste åka till England eller Tyskland för att hämta hem en, men det är det värt. Och så värst dyra visade dom sig inte vara.

Jo... don't get me wrong. Att en husvagn kostar mer än vad en lägenhet i en mellanstor stad kostar är galet, speciellt med tanke på att banken troligtvis är lite trevande i sina lånebesked vad gällande husvagnar.

Vill ni beställa en cigarr så hittar ni information här: http://www.airstreameurope.co.uk/

Det värsta som kan hända på en camping är skrapsår.

Det hade varit enklare att hitta på utomhusaktiviteter om man hade haft en, två ungar.

Jag får inte riktigt med mig Lars då jag står på macken och tittar på boccia, badmintonset eller fotbollar.

Kan jag få en femåring som jag kan vinna över i allt och en preeteen som jag får lirka lite med för att få med och sen förlora stort mot, vilket gör att han/hon är på bra humör resten av kvällen och överraskar med att ordna en halvgod middag?

Om camping är hundens bästa vän så är camping ungars våta dröm.

Föräldrarna verkar se campinglivet lite som egentid. Ungarna får pengar för att hyra trampbil, spela minigolf, köpa glass sen är dom borta resten av dagen.

Och kvällen.

Dom är ute dygnet runt. Trampar omkring.

Regnar det så flockas trampbilarna under tak, fickparkerade under toalettfönstren.

På en fin kväll parkerar de utanför restaurangen där mamma och pappa sitter för att få några kronor till smågodis.

Jag har en känsla av att det inte finns så många ställen kvar där föräldrarna är så trygga med att släppa lös ungarna som på camping.

Mötet med grannen bredvid.

När vi kom till campingen så stod en husvagn lite snett över platsen bredvid vår, ägaren var inte hemma. Vi stod och försökte klura ut med hjälp av kantstenar och elstolpar var vår plats egentligen började och slutade. Det visade sig att vår plats började ca 1,5 meter från grannens husvagn.
Så... vi backade in och placerade oss där. En kille från campingen åkte förbi och höll med om att det var vi som stod rätt.
Och så levde vi en vecka. Våra husvagnar låg som bara båtar kan.

Så en kväll, Mange och Tommy satt mitt emot mig och Lars i vardagsrummet (jo, vi kallar det för vardagsrum, sovrum, hall kök och badrum) så ser jag hur de båda blir storögda och tysta. Grannen kikade in genom fönstret bakom mig och Lars.
Alla blir tysta, låter han inte lite berusad (alla med sööööderdialekt får mig jämt att ana ugglor, var man än bor i landet så har alkisarna alltid söderdialekt)? Vi intar försvarsställning eftersom vi vet att vi står rätt (och för att vi väntat oss detta samtal och lyckats peppa i en vecka).
Lars går ut och vi som är kvar i husvagnen lyssnar noga.
"Gillar ni att stå nära eller!?" hör jag innan Lars börjar lugna honom och tala honom tillrätta.
Han lugnar sig.

Dagen efter knackar han på fönstret och Lars tar det igen.
Denna gång så låter det mer: Ah, men alltså, jag flyttar min lite, men ni borde flytta också... brandsäkerhet osv. Återigen får Lars förklara att vi står rätt och att det ska in flera husvagnar på vår sida. Nu har jag hunnit börja nojja mig över att vi ska bo bredvid honom hela sommaren och allt kommer bli skit, vi kommer spela vår musik för högt, prata för högt och hunden kommer skälla för ofta.

Tredje dagen låter det ännu lite mer: Äh, det blir bra att jag flyttar, måste ändå rotera däcken.

Fjärde dagen träffade han Brorsan. Nojjan gick helt över för min del.

Femte dagen hade han köpt frolic och Brorsan får numera en varenda gång dom träffas.

När vi mutat honom med hund och han mutat hunden med frolic så lever vi rätt gött bredvid varandra. Han åker iväg då och då och är borta nån eller flera veckor. Lars tror han är lastbilschaffis. Jag tror att han är separerad och åker hem för att försöka lappa ihop det med frugan innan hon slänger ut honom igen och han får återvända till husvagnen.

Han är förresten inte alls alkis, han är the dude. Det första han sa till mig var "bered er på att bli rejäla slackers".

Camping är INTE alltid en social grej.

Det kom en husvagn och parkerade framför vår husvagn. Nästan alla säsongsplatser var ju bokade på vår sida så vi har väntat grannar.
Eftersom första mötet med grannen på andra sidan inte gick helt smärtfritt så blev jag både glad och nervös. Såg barn, cool! Där har vi potentiella hundpromenerare (jag hann tillochmed drömma mig bort och såg oss alla spela lite badminton på gräsmattan). De parkerade husvagnen så vi fick lite efterlängtad skugga och när dom hade kommit tillrätta i sina solstolar så gick jag dit för att säga hej.

Första reaktionen var... men vad konstiga dom är. Här ska vi bo hela sommaren bredvid varandra och mannen vill inte ens hejja och kvinnan var lite reserverad. Barnen tittade förundrade och lite elakt. Sådär som barn gör för att backa upp föräldrarna (den blicken borde skickas ut i rymden så att marsianerna kan förstå vad detta "familj" är).
Jo, vi pratade lite om vädret, campingen och sen avslutade jag med "hur länge ska ni bo här?"

-Tisdag.

Då förstod jag. Jag hade dragit på mig helt fel konversationsbyxor.

Jag förstod också att campare är inte så som man tänker att dom ska vara. Det är inte en social grej som gör att folk åker ut och bor i täta rader. De behöver inte alls gilla att prata med en tjej med spretigt hår som råkar bo i husvagnen bredvid och som dessutom är alldeles för trevlig med tanke på att vi kommer skymta varandra i fyra dagar.
Jag kände mig som paret i sitcoms som är alldeles för påflugna, sociala och trevliga och att det sedan ska visa sig att dom hade en mööörk swingersagenda.

Jag höll mig undan resten av tiden dom bodde här. Skämdes. En gång mötte jag mammans ögon. Jag log. Hon gick in.

Kära mamma och pappa.

Med "olaglig odling" menar jag inte mer än den lilla påsen med blandad ängsblom som planterades utanför förtältet.

Mopedfrossa.

Nu har vi bott i husvagnen i två månader. Den olagliga odlingen har bara poppat upp en centimeter eller så. Hoppas dom skyndar sig, för nu är det bara två månader kvar av den förbetalda hyran här på campingen. Vem vet vad som händer sen.

Så, halvtid alltså. Kanske det är dags för utvärdering.

Jag trodde inte att det hade gått två månader förrän Lars berättade det för mig. Jag är dagvill och mitt nuvarande jobb kräver inte kontorstider eller sånna dära vardagar heller för den delen.

Och det är konstigt... timmarna känns lite mer här. De går inte bara förbi som de kan göra annars och dagarna känns längre, ändå går tiden precis lika snabbt som överallt annars. Jag är besviken. Halvtid känns verkligen som ett halvfyllt glas sommar.

Sen midsommar har campingen fyllts av nya campare såklart. Och även solande campare. Ut med små solstolar, stora baden-baden, solsängar osv.

Jag testade det där för några dagar sedan men kändes som om jag låg halvnaken i grannens trädgård. Måste nog gå iväg lite för att kunna bli brun samtidigt som jag är någorlunda avspänd.

Nej, jag känner att jag inte är rätt kvinna för jobbet med utvärderingen ikväll, det får vänta. Jag är lite för skakig.

Skäms lite över att säga att jag först nu i kväll hämtade hem mopeden. Motorstopp tre gånger och en växelspak som är på väg att lossna hela tiden. Jag är så ovan med mopeden att jag inte riktigt litar på mig själv. Kör jag en bil så behöver jag inte tänka. På mopeden tänker jag: först brrrooooommmmsaaa... vän... nej höger spak, ner med kopplingen på andra sidan och sen väääääxla.

Och jag tror bestämt att någon är lite avundsjuk...

Campingen har börjat liva upp sig.

Testade campingens restaurang idag.

Fullsatt liten restaurang som påminner om pub/skolmatsal fast snäppet mysigare.

Maten var god, billig.

Och det bästa; den ligger 50 meter från husvagnen. Skulle dom servera findus matlådor som man fick mickra själv för 150kr så skulle jag fortfarande gilla det pg a läget.

Som tur var gör dom jättegoda och jättestora hamburgare för 100 spänn. Verkar faktiskt som om människor utifrån kommer hit för att äta.

Snart ska det testas äventyrsgolf (minigolf), bad i sjön, beachvolleyboll, jättestora trampbilar och bad i utomhusäventyrsbadet. Det sista ser jag fram emot... även om jag borde köpa en nackkrage innan jag sätter mig i vattenrutchkanan.

Peppade lite idag då jag köpte bikinis för halva reapriset, och apropå det så finns det faktiskt svalor som häckar i garaget utanför servicehuset.

Skitdag.

Idag har det inte varit så roligt att vara jag.

Det har regnat hela dagen och jag har varit helt utslagen av lågtrycket.

När jag äntligen fick ändan ur till att gå och duscha så hände en väldigt jobbig sak.

Jag kom inte ihåg vilken handduk som var min, Lars sa att det nog var den gröna som hängde i förtältet. Visst, den känner jag igen.

Jag kommer till servicehuset och de har stängt ner den lyxiga familjeduschen. De har öppnat den orustade delen där duschbåsen står på rad.

Ljuset är dåligt, duschen är en sån gammal tidsinställd sak där man inte kan välja värmen och den lilla hyllan där jag ska lägga mina kläder är fylld av gräs.

Duschen är inte så skön så jag går snabbt ur och börjar torka mig. Precis då jag lyckats torka heeeela kroppen så kommer jag ihåg att den gröna handduken är Brorsans handduk.

Hundhår i näsan, hundhår i ögonen, hundhår i munnen och över hela kroppen. Jag hade inte sett det pg a det undermåliga ljuset.

Jag svor hela vägen tillbaka till husvagnen.

Lars säger att det är tillfälligt, att dom har nått problem med varmvattenberedaren.

Jag säger: det får vi faan i mig hoppas.

Tillfälligt förvirrad.

Jag har varit bortrest i en vecka.

Jobbat med Konstcentrum på en fritidsgård där vi byggd modeller av rum med tonåringar.

Under tiden har jag sovit på en luftmadrass i mina föräldrars skönt tempererade vardagsrum.

Jag har varit lite rastlös i min hemstad fastän jag varit grymt trött efter varje jobbdag. Lite ovan med att vara totalt fokuserad från nio till fem.

En natt började jag skissa på att sätta ihop husvagnar som lego. Låta en husvagn vara intakt som den är, kök, soffgrupp garderober, fast öppna upp den med en dörr till ett vardagsrum, sovrum, skrivbord och badrum i två andra husvagnar där mittenfasaderna tagits bort.

Tre husvagnar som tillsammans bildar 36kvm. Fullt bobar eftersom husvagnens alla möbler är miniatyr så skulle skalan i denna skapelsen göra 36kvm rent utav rymlig!

Runt denna skapelse skulle jag bygga ett skal i glasfiber och farstu i form av ett förtält i trä och glas.

Jag räknade med att utöver tomten så skulle ca 200 000kr räcka för att inte bara köpa in gamla husvagnar utan också rusta totalt och sätta in fast vatten och avlopp med dusch och tvätt.

Jag började direkt leta efter en tomt där vi skulle kunna sätta denna skapelse, för den skulle inte vara ambulerande.

En annan dag åkte jag för att titta på den tomt jag hittat, var lite osäker var den låg men följde små fastighetsskyltar jag hittade på vägen.

Precis då jag börjar undra var jag är så märker jag att skyltarna tagit mig till ett hus som är till salu. Inte till tomten.

Ett fantastiskt gult hus, helt ensamt i en skog. Stort som en herrgård. Enda "felet" jag kunde hitta var att det låg precis bredvid en stor pappersfabrik.

Jag åkte hem och tittade på hemnet och såg att huset såldes för samma pris en liten etta i Stockholm kostar. Jag ringde Lars lyrisk över att jag hittat ett hus jag ville ha och som vi kanske tillochmed hade råd med (först fast jobb och lån iof. Petitesser!).

Lars verkade så skeptisk, jag förstod inte vad han dillade om!

-Men skulle inte vi bo i husvagn? Bo billigt? Vara rörlig?

-Men huuuuseeet!

Sen kom jag på det (och jag gillar inte att ha fel), det är ju precis det här jag inte vill ha. Ett lån, ett krav på arbetstimmar, ett hus man måste ta hand om och ha dåligt samvete över. Jag ville ju inte äga någonting.

Jag hade åkt dit. Lurats av house styling och öppen planlösning.

Efter några timmar uppfylld av galenskap så började jag om på legoidéen.

Jag pratade med pappa och farfar och även om de verkade positiv till mina små ritningar så påminde de mig om att det kan vara lite svårt att få byggnadslov för en vit rund byggnad i plast.

Sant.

Vi bor kvar på 12kvm och fortsätter somna lite fryssna och vakna i en pöl av svett. Tills vi löser byggnadslovsproblemet och en tomt där inga grannar kan klaga på vårt ägg med snickarglädje.

Än är jag inte tyngdlös.

Det är helt otroligt vad mycket skit man samlar på sig under ett kvarts liv (ja, jag har planerat att bli 112 år). I mitt examensarbete sålde jag allt jag ägde för att leva enklare, ingen boksamling ska få förklara vem jag är, inga grejer skulle få tynga ner mig.

Jag sålde massor med grejer under utställningen (jag förstår att jag inte hade det bästa försäljningsknepet när jag berättade varför jag sålde grejerna), träffade massor med människor. Jag såg dessutom ett mönster hos besökarna.

Endel pratade massor om hur dom hade tänkt på samma sak i evigheter medan dom shoppade loss.

Vissa satt sig ner på ångestbänken och suckade, kände att dom hade nästlat in sig för hårt för att kunna göra samma resa.

Endel nickade och pratade om en osorterad låda i källaren som fortfarande gav dom lite tyngd.

Jag vet att det här inte var det bästa konsteventet någonsin, att göra den här resan är väl inte direkt ovanlig heller, men det kändes fantastiskt att göra någonting som kändes. Stay real osv.

Illustrationen av min resa var fin, loppisen på den konstiga platsen (BildMuseets foajé) gav många frågor i stil med "Vad är det här" "Är det dina grejer?" som i sin tur ledde över samtalet till den andra delen i mitt verk; att prata med varje besökare om status, standard och livet.

Herregud vad pretentiöst det låter, men allt var väldigt opretentiöst i stunden.

Det är också första gången jag kände behov av att prata med besökare, åskådare, någonsin i min "konstnärskarriär".

Min "konstnärskarriär" har förresten börjat närma sig en ren karriär. Inte än på ett tag behöver jag ta deltidsjobb för att kunna finansiera mitt verkliga yrke och så länge det kan dröja så är jag en happy camper. Hehe... Happy camper. Got it? Got it?

Jo, men grejerna man samlar på sig under en livstid. Det var ju det som var huvudhistorien i detta inlägg.

Jag hann aldrig sortera livet helt innan utställningen började. Jag och Lars hade sedan tidigare ett förråd i en källare och det är numera smockfullt. Sakerna som inte såldes på loppisen hämtades av Myrornas, det är inte det som tar plats. Nej, förrådet är fyllt med saker som vi inte såg för alla saker. Ni vet, sista kassarna från en lägenhet, en dator, en stol, en kartong man hittade längst in i garderoben som vi inte hann sortera osv.

Det ska vara tomt innan sommaren är slut.

Sen ringer min mamma och säger att det är dags att sortera alla kartonger jag har i deras garage. Kartonger som inte sett dagsljus sen vi flyttade från bomhus till furuvik. Då jag var 12.

Inte mycket ska väl sparas av detta, men jag kan inte riktigt förmå mig att slänga det osett. Så i sommar ska det även sorteras nostalgi.

Än är jag inte tyngdlös, men det här ska bli sommaren då jag gav det ett redigt försök.

Vi kommer nära vädret här.

Ibland lite för nära. I natt har vinden hållit mig vaken. Det slår i förtältet och skakar om husvagnen. Flera gånger var jag tvungen att springa upp för jag var helt säker på att tältet hade rasat.

Jag frågade Lars om tältet kunde agera segel och i sin tur välta husvagnen. För det kändes som om det kunde hända när som helst. Pang! Och sen skakar det i hela vagnen.

Han lät inte helt säker angående segeleffekten tills han kom på att husvagnen väger 1,5 ton. Det är ingen fara.

Men det är läskigt iallafall!

Lars har varit ute och fäst tältet bättre och försökt att fästa stormlinorna. Men marken här är så dålig att det inte gör någon nytta.

Inte nog med vinden som tar tag i oss så började det hagla och studsa in hagelkorn genom takluckan tidigare idag.

Ett regn i husvagn är ju det mysigaste som finns. Börjar det regna vet på kvällen vet man att man kommer sova gott.

Men då det känns som om vädret är på väg in så är det inte lika mysigt.

Campingsimulator.

http://www.miniclip.com/games/youda-camper/en/

Maskrosbarn och förortsungar.

Under 5 år i Umeå har jag bott högst 5 kvarter från centrum.

Jag har under dessa år använt mig av lokalbussen... låt oss säga 5 gånger.

Så att flytta ut till en camping vid en sjö 5 km bort är ovant.

Det är en del logistik. Lite; den som jobbar/har bilen handlar på vägen hem. Lite; "nämen ska vi passa på att bjuda över nån nu när vi har 3 lediga platser i bilen?".

Tidigare har jag inte riktigt behövt göra några planer, jag gick ner för trappan och ett kvarter bort fanns dans. En öl på väg hem, bestämma mig i sista sekund om jag ska gå på festen eller inte, förfester, efterfester, eller inget av dessa! (mest det sista, men jag gillade att jag iallafall hade möjligheten!).

Nu är jag inte längre den som glider in i mjukisbrallorna runt 23 och som sticker sekunden det blir tråkigt.

Nej, mina krogrundor, eller mina besök i centrum, är mycket mer attackbetonade.

Jämför det med Elaine Benes' sponges.

En kväll måste vara taxi-worthy.

Ska man ha en kväll med mig nu så blir det till att mötas tidigt och att räkna med att jag inte riktigt är nöjd fast det är moshpitstämning i baren och samma skiva har gått tre gånger om.

The Dude

Ja, jag går runt lite som the Dude om dagarna.

Idag fick jag höra flera gånger att jag fortfarande hade pyjamasen på mig. En velourdress och sporttofflor ger tydligen såna vibbar (jag trodde velourdressar endast gav assosiacioner till svenska hollywoodfruar och glamourmodeller, tji fick jag).

Fick komplimanger för mitt hår som tydligen gör underverk bara genom att ta sig upp från huvudkudden.

Men jag är inte the Dude, förstå mig rätt, jag jämför mig inte med den mest älskade figuren i filmhistorien. Han är en inspiration och idag kom jag omedvetet ett steg närmare bowlingtrofén.

Jag har väldigt långt kvar innan jag kan tituleras Dudinna.

En sak jag är väldigt avundsjuk på är hans förmåga att ta hand om sig själv.

Tappa upp ett bad med levande ljus på badkarskanten, det har jag försökt med några gånger, men det mest ostigt och ensamt.

Tappa upp ett bad med levande ljus på badkarskanten med en till i badkaret? Det känns om möjligt ännu ostigare.

The Dude lyckas.

Jag har långt kvar innan jag kan hälla upp en white russian innan frukost (även om den skulle innehålla fiberflingor), bara jag häller upp ett glas vin till mig själv på en vardag så ekar det bib-hagga.

I husvagnen är det ännu svårare. Testa att dricka ett glas vin i plastglas, velourdress och förtält, det skulle få vilken spott-i-hink finsmakare att skriva in sig på rehab.

Nej, det blev ingen Stockholmsresa i helgen, antingen för att jag är för mycket dude, eller för lite. Jag vet inte än.

Jag vet inte heller om det går snabbare att ta sig ur blues i en husvagn eller om det helt enkelt är omöjligt.

Men i helgen ska det njutas Dude-style. Om jag så ska spela honom hela helgen.

Här kan man lägga.... en bok.

Tidningen Husvagn och camping spär på alla fördomar jag någonsin haft om husvagnsägare.

Jag vill skriva om allt jag tycker är lustigt med dessa test... könsroller, videoredigering och trafikmagasinet-komplex bland mycket.

Men jag ska inte förklara poängen i den här historien innan den är berättad.

Njut.

http://www.husvagnochcamping.se/tester/

Skador i hemmet.

Att bo i husvagn är lite som att bo i Vietnam.

Alla möbler och inredning är tillverkat för en mycket mindre person.

I Vietnam följde stolen med då man reste sig, man fick blåmärken av att krypa ihop vid ett litet bord och man var stel i tre dagar av att sitta i deras bussar (speciellt om man fick platsen där hjulhuset tog upp all benutrymme).

Lite så är det här med... man förvånas inte över att hitta nya blåmärken varje dag. Toaletten är så liten att man först sätter sig ner och sedan stänger dörren, öppnar dörren och sen spolar.

På morgonen då jag sträcker på mig slår jag armarna i taket och att ta sig in i sittgruppen är som tetris. In med rumpan, svanka, tyngden framåt och MC Hammra sig in sidledes.

Men att jag sträckte låret då jag välte mig över Lars till min sida av sängen (innerst) kan jag nog inte skylla på husvagnen. Det beror nog bara på att jag behöver röra mig lite mer.

Ge mig en sommar så är jag smidig som en räv.

Ett tecken på att jag inte hör hemma här...

Skavsår av mina 50-kronors sport-tofflor.

Två veckor inbodda och ingrodda ser det ut såhär.

Camping är hundens bästa vän.

Brorsan gillar campingen!

Varje dag kommer nya hundar till området, att campa verkar vara hundägarens favorit.

Inga snorkiga kommentarer om att vi har hunden lös, eller att han kissar på varenda elstolpe.

Jag visar demonstrativt upp hundbajspåsen varje gång det blir dags för den iof. Lite rädd för att någon ska klaga och att vi blir tvungen att koppla honom i kort koppel, eller att rasta honom utanför campingens område.

Men än så länge har alla hundar eller påstår att dom älskar hundar.

Och det är bra att dom gör det, för Brorsan rymmer flera gånger om dagen.

Han har hittat några kryphål (bokstavligen) i förtältet och vi måste ha stenkoll på honom om han är i förtältet medan vi sitter i husvagnen.

Men vi lyckas inte alltid.

Häromdagen gick jag till servicehuset och på vägen tillbaka möttes jag av: Brorsan! Lös och glad.

I torsdags var det extra svårt då två half asians fanns 30 meter bort. Han smet från förtältet flera gånger, tvingade oss att springa efter och sedan leka tafatt runt husbilen där dom bodde.

När vi höll honom kopplad med oss vid grillen grät han som om vi torterade honom.

Så vi bar in honom i husvagnen och stängde dörren, tänkte att han skulle vara lyckligare om han inte kände doften av dessa snygga brudar.

Vi satt oss tillrätta igen och vips så är han borta vid husbilen igen.

Han hade tagit ett hopp på liv och död ner från ett fönster på ca 130cm höjd för att få komma till.

Det är läskigt då det finns hundbrudar på campingen, tänk om han skulle para sig med en champion-hund. En pudel. Med rosa päls.

Vi som killhundägare kan ju inte göra mycket mer än att erbjuda oss att ta en valp ur den kommande kullen.

Jag skulle känna mig som mamman till en våldtäktsman som erbjuder sig att ta hand om det oönskade barnet.

En oönskad strävhårig grå-rosa-melerad puffklippt pudelcarin.

Test FAIL.

Efter invigning av grillen och några folköl på det så bestämde vi oss för att testa den stora luftkudden alla barn hoppar på under dagarna (förvånande nog gillade Brorsan att studsa omkring på den).

Men det var tydligen inte nog för mig som satt sig på en liten bil med en fjäder under som ska svinga barn fram och tillbaka.

När jag hade slagit botten några gånger framåt och bakåt så försökte jag med en cirkulär rörelse, ett kvarts varv in så välte jag och slog bakhuvudet i sanden.

Jag gissar att det såg väldigt löjligt ut, ungefär som då nån försöker fälla krokben på mig (jag ger upp och sjunker ihop).

Och min nacke är så känslig att jag inte kan göra vanliga situps utan att få ont i huvudet. Efter att ha åkt vattenruschkana var jag tvungen att göra mig en nackkrage att bära dygnet runt.

Nu är jag inne på fjärde dagen med sprängande huvudvärk. Men jag tar det med ro. Brukar ta exakt fyra dagar innan whiplashen släpper.

Jag känner att jag måste ge det en ny chans för att kunna skriva en komplett recension av lekparken.

Fotografierna som fick oss att falla för husvagnen..

Speciellt doftgranen lockade till ett köp.

Fast vi kände ju Kabe sedan tidigare, jag känner den där fanéren, den är inte så dassig som på bilderna. Inte heller bor vi där med en konstant kamerablixt.

Snart ska ni få se bilder på den stora transformationen (samma vagn, fast med våra grejer i den).

Senare då jag får lite tid över (troligtvis i slutet av sommaren) så ska ni få se den extra stora transformationen, då kommer det finnas nya gardiner, nya dynor och lite annat.

Grattis Norge! Måste ringa farmor…

17 maj

Några mindre roliga saker med husvagnsboende… Jag erkänner.

Så fort förtältet åkt upp så såg vi att det blev ett perfekt skydd för regn och sol. Inte bara för oss, utan även för enorma spindlar och endel myror. Brorsan har varit glad, han har jagat myror (hälften sätter sig i luggen på honom).

För några dagar sedan skulle jag hämta en handduk som har fått ligga i en stor IKEA-kasse ute i förtältet, tills vi kommer på var allt ska vara inne i husvagnen.

Där ligger en fet spindel och lurar. Inte en sån här nästan gullig som säger hej och som endast lever pg a regnrisken.

Nej, en sån där krabbliknande sak som viker ihop sig och är redo att hoppa upp på halspulsådern vilken sekund som helst.

Nu har vi även fått myror i husvagnen. Såklart, det är ju här käket är.

Igår hittade Lars en ensam myra som irrat runt i ostpåsen hela dagen. Vi vet inte om han gillade ost (han är död nu), men ifall han gjorde det så var han ju i himmelriket sista dagen i sitt liv. Säkert var han nära en lösning hur han skulle få hem halvkilosklumpen till stacken då vi hittade honom. Han var bara på väg ner för att sätta på sig ostklumpen som en ryggsäck.

Men nu ska dom lockas in i sirap och DÖ!

En annan mindre rolig grej är att jag måste köpa ett par tofflor. Ni vet sånna plastiga halvt fotriktiga som är billiga. Ibland måste det gå snabbt till servicehuset (för att diska! and whatnot).

Det efterlängtade inlägget om knallgas.

16 maj

När vi hade bott i husvagnen några nätter så ringde min pappa och påminde oss om knallgasen.

Jag tar det från början.

Alla små lampor, vattenpumpen och bilstereon i husvagnen går på batteri, men eftersom batteriet är inkopplat i stolpen utanför så behöver man aldrig oroa sig för att det ska ta slut.

Men Anders och Lisa Kabe bodde aldrig på camping med vagnen, de stod ute i skogen vid en sjö och fiskade. Så de behövde ett rejält batteri som skulle räcka i en hel vecka.

De öppnade upp batteriluckan som man normalt sätt bara kan öppna utifrån för att få plats med ett enormt lastbilsbatteri. Dubbelt så stort som ditt batteri i bilen.

Så i min garderob sticker det ut ett batteri mellan skorna…

Och när man laddar ett bilbatteri så bildas det vätgas, även kallad knallgas.

Vätgasen sugs in i husvagnen av ventilationen och lurväntar tills, ja, tills man bestämmer sig för att koka lite pasta på gasspisen. Kaboom!

Så tills vi har återskapat batteriskåpet som gör att vätgasen automatiskt rinner ut i friska luften så måste vi stänga av laddaren för att sedan ladda upp det nån gång då och då.

Jag gillar inte alla dom här gaserna och att gasolen lägger sig tung på golvet gör Brorsan med sin säng under soffan till kanariefågeln i grottan.

Vi ska inte vara rädda för det här, vi ska ha respekt!

Men vi är lite rädda… och stänger av gasolen då vi inte använder den och batteriladdaren används bara då vi behöver den.

Gräl

16 maj.

Det här med relationer nu då…

Vi fick ju några råd från grannarna. Visst har vi hunnit med några gräl i husvagnen, vi som faktiskt inte brukar gräla så mycket.

Och på liten yta är det svårt att gräla. Skjutdörren till sovrummet är inte så tillfredsställande att skjuuuta igen.

För det första så är vi sådana som även i en stor lägenhet är i samma rum för det mesta. Vi har en kort period bott ihop på 29m2 (bostadsrätten) och det har gått bra. Vi är inte rädd för den lilla ytan. Speciellt eftersom det är lättare nu att bara sådär ta en promenad (i linne och trosor om man så vill, hey, vi bor på camping) och när mopeden kommer hit, då djävlar kan vi göra en drama-exit med stil.

Så det här kommer nog bli en bättre grällokal än lägenheten.

Nej, det som faktiskt får oss att gräla är flytten från den gamla lägenheten.

Vi gjorde misstaget att flytta hit utan att ta tag i flytten på allvar på en gång.

Vi smakade på det goda livet, drog av på tempot i rasande takt.

Så vi har tagit någon låda här och där. Idag insåg vi att vi måste fixa det snarast. Ingen av oss hade någon ork att ta tag i ett evighetsprojekt. Gräl.

Och ja, man måste hejda sig ibland. Som i kväll då husvagnen var mörklagd för att ladda batteriet (knallgasen, jag tar det snart). Jag gick in i Lars osynliga mobilsladd medan han pratade i telefon, han svalde ett "mäh åååh" för att jag sedan direkt knuffade omkull Brorsans vattenskål och då kom det. Men vi skrattade åt det, vi fattar att vi måste vänja oss vid att vi kommer gå in i varandra tusen gånger om.

Det var förresten grannarnas tips, gör inte saker samtidigt. Av den enkla anledningen att det går inte att göra saker samtidigt utan att gå in i varandra.

A sa dessutom att man får säga ifrån då M går upp halv sex på mornarna och vill väcka henne medan hon gillar att dra sig. "Jag är en vuxen människa, jag gör som jag vill". Den frasen sög jag i mig med hull och hår.

Nu i kväll var vi lite oense om en annan sak.

Idag när jag var och köpte lite flyttkartonger så hittade jag en påse med blandad kompott ettåriga frön.

Jag har tänkt att jag ville köra igång nån slags parkettodling i förtältet, men förstod att det var lite too much. Så kompromissen var denna påse som skulle planteras utanför förtältet. För mig, sätta ner fötterna och se lite växter gro medan vi bor här. Så inte tiden går för fort.

För Lars: olagligt.

Min lilla påse planterades ändå, kändes ju roligare nu när Lars sa att det var olagligt. I skymningen efter regnet grävde jag med en sked och hämtade lite jord från en hög i närheten.

Vi har ännu inte fixat internet till husvagnen, de inlägg jag publicerar är oftast skrivna kvällen innan och läggs upp då jag kommer till loppisen. I morgon är BildMuseet stängt men jag fortsätter skriva, så jag tror jag börjar skriva datum längst upp.

Vi är fler.

Idag mötte vi våra själsfränder och grannar.

De har tagit samma resa som oss, men faktiskt ett steg längre. "Jag är så djävla trött på att jaga ören, så jag sa upp mig i samma veva som vi flyttade ut hit".

Och vet ni! Inte ett dugg kufiga! Bara ett härligt "Fuck it!".

Dom sa upp sin trea i centrala Umeå och flyttade till campingen i september förra året. Vargavintern tog dom med ro och hyrde elen ur nästa stolpe för att kunna ha motorvärmare till bilen utöver stolpen som tillhörde deras plats.

De gav oss lite relationsråd och välkomnade oss till klubben.

En skinande vit vespa står utanför deras husvagn och det är det enda rätta.

Jag ska ta hit min suzuki k50 så fort jag har tid (och en redig hjälm).

Presentation av Brorsan

Ni vet spelet simcity... där man bygger en liten stad som sedan blir krossad av en godzilla då det äntligen börjar gå plus?

Jag tror alla har tänkt på att om man bygger en väg, tre rutor kanske, helt ute i ödemarken så är det fortfarande några bilar som har lyckats ta sig dit och åker fram och tillbaka...

I morse var campingen simcity fast i kött.

Var man än tittade så gick folk, huller om buller med perfekta avstånd. En avloppslunga här, en dunk vatten där.

Massor med nya vagnar har kommit (under natten?).

När jag var ute med hunden vid nio så hade hela campingen precis vaknat. Alla stod och sträckte på sig utanför sin vagn. Några höll på att bära ut campingstolarna, hundar promenerades, fotbollar sparkades.

Jag var för första gången inte ensam i servicehuset.

Jag vet inte riktigt varför jag blir så fascinerad av alla nya människor...

Kanske för att dom såg ut att ta de första trevande stegen efter en rejäl vinterdvala, det är ju ändå 20° i Umeå idag och igår var domedagen nära.

Vid nio kom vi hem till campingen då det börjar det mullra tropic-style. Sen kom regnet.

Vi sitter ute i förtältet och lyssnar... skriker till varandra eftersom regnet slår mot canvastaket som resoneras ner där vi sitter.

Vi leker med Brorsan, vår hund för att distrahera honom under hans första åskstorm. Varje gång det mullrar så ropar vi "Yeay!" och kastar en pipleksak i form av två blonda europeer som kramar om varandra. Han klarade sig igenom stormen utan att springa och gömma sig eller bli orolig.

Brorsan är en liten byrackeliknande gråmelerad cairnterrier. 9 månader, störtkåt och absolut ingen bra vakthund.

Snart är vi fria!

Köp inte en bostadsrätt.

Efter att ha ringt till mäklare, pratat med ordförande och kassör (två gånger) om någonting som heter kaptialöverskott som den ene kräver och den andra inte vet vad det är så repeterar jag.

Köp inte en bostadsrätt.

Jag sålde den i september förra året (get over it already!). I mäklararvoderingen ingick det att mäklaren skulle ta hand om min deklaration. När deklarationen skulle in 3 maj, förstod jag att så lätt kom jag inte undan. Ringer mäklaren (lite väl sent, jag erkänner; 2 maj) och han säger att jag ska ha fått kontrolluppgifter från min gamla bostadsrättsförening som han behöver ha för att hjälpa mig.

Jag får uppskov på deklarationen och med examensutställning och flytt på samma gång var det först idag jag haft tid att ordna med detta.

Mäklaren påstår att han skickat kontraktet till bostadsrättsföreningen som i sin tur säger att de inte fått något och därför inte kunnat skicka kontrolluppgifter vidare till mig.

Behöver jag skriva mer om detta!?

I husvagn, som jag då talar för, vaknar man på morgonen (klockan ställs alltid på sju, vi kommer aldrig ur sängen innan nio) Lars kanske säger någonting om att han inte kommer få ut någon större lön den här månaden.

Jag vänder mig om i sängen och sömndrucket säger jag någonting i stil med: Det är lugnt. Hyran är redan betald.

Sen somnar vi troligtvis om.

För den är det! Hyran för sommaren betalas i förskott, och det har vi redan pungat ut.

Alla pengar vi tjänar i sommar är nöjespengar!

Waterworld aka Jakten på sötvatten.

Vi har ett utmärkt servicehus på vår camping.

Helkaklade badrum som alltid luktar nyduschat och avslutat med bara en uns av Axe herrparfym.

Vi har kök, tvrum, tvättstuga och diskrum.

Allt detta bara 30 meter från vår husvagn.

Men alla husvagnar (även de minsta) utrustas med a) Toalett, b) Kök med rinnande vatten.

Och det kan ju vara skönt, som i natt då jag vaknade helt tvärt vid fyrasnåret och var väldigt kissnödig. Eller det HADE varit skönt om vi hade preparerat toaletten innan. För den behövs fyllas med vatten och en flaska av någonting blått som ska hålla kisset blått och luktfritt. Vi har inte prioriterat detta ännu.

Så i natt fick jag dra på mig paltorna och gå till servicehuset.

Och att tvätta händerna lite nu och då är ju också praktiskt att göra i husvagnen, skölja salladen, fylla en kastrull för makaronkok osv.

Till detta finns en stor tank dold under handfatet i badrummet/skåpet.

Man fyller på tanken genom att ta sin gröna vattenkanna som man normalt har i trädgården, gå till servicehuset, fylla kannan, gå tillbaka till husvagnen, skruva ur tanklocket (som sitter på utsidan), hälla i och sedan repetera några gånger. Till en full tank behövs ca 7 kannor vatten.

Så ni förstår ju att vattnet i husvagnen snålas det så förbannat hårt på. Tvättar man händerna stänger man av vattnet medan man tar tvål, sköljer bort skummet och torkar av de sista tvålresterna på handduken. Stänger sedan av vattenpumpen för att det inte ska pressas ut några enstaka droppar under dagen.

Och om man hela tiden har i bakhuvudet att vattnet är "dyrt" i lathetspengar så snålar man också på saker man egentligen inte ska snåla på. Tvätta ansiktet och borsta tänderna är två exempel.

Därför kommer lite vattensparande hygientips:

1) Luminee Rengöringslotion

Behöver inget vatten, smörj in, använd bomullsrondeller för att torka bort (inte apotekets, för luddiga upptäckte jag i morse).

2) Ta en raggardusch.

Raggarduschens betydelse är jag och Lars oense om. Jag tycker en raggardusch är att skölja ansikte, under armarna och i bästa fall även halsen (jag har även hört att att vissa inkluderar en snabb svabb i diskoområdet också). Lars tycker det endast är att sätta på ny deo på gårdagens deo.

3) Tvättlappar.

Usch, det här är mitt bästa tips, men pg a namnet som jag tycker mest förknippas med blöjstjärtar och ålderomsorg så tar det emot.

Men iallafall. Blöt en liten handduk (finns ibland även som en liten handske) och endast en halv droppe tvål. Tvåla in i raggardusch-stil. Skölj ur tvättlappen, använd för att ta bort tvålrester. Skölj ur igen och häng upp. Jag är av den åsikten att då den är ursköljd då är den nästintill ren och därför redo för nästa omgång. Om det anses ohygieniskt, köp flera.

Köp inte de riviga små handskarna som även säljs för potatisskrubbning. Det är min bestämda åsikt att dessa skapar överproducerande sköldpaddshud. Nej, gå på mjukaste frotté.

Plustips: Ta med in i duschen, bättre än alla skrubbprodukter.

4) Använd tandborstmuggar.

Oldschool eller hur!

Häll upp lite vatten i muggen, doppa tandborsten, ha lite mindre tandkräm än vanligt och liksom pressa in den i tandborsten (annars får man tandkrämsrester över hela handfatet som man sedan måste skölja bort). Sen är du en fri tandhygienist! Jag brukar titta på teve då jag borstar tänderna. Nu kan jag röra mig ännu längre bort!

Glöm inte att skölja tandborsten först EFTER sista gurglingen. Annars blir det inte så kul.

Och när jag tänkte att det bara var vattenförbrukningen jag var tvungen att snåla med så dök även avloppslungan upp i mitt liv. En liten slang med en expanderande påse som ligger under varje husvagn. Husvagnens stomipåse.

Om ni inte gillar någon som har en sådan: testa att hoppa på den. Avloppsfontän!

En snabb genomgång: Flera kilo vatten fylls på i ena änden, man lyckas hantera några få deciliter av det innan vattnet skyndar vidare ner i avloppslungan som sedan ska tömmas.

Kan ni fatta att det inte är helt ovanligt att det även finns duschar i husvagnar och husbilar!?

Jag ljög tidigare…

M14 var inte alls vårt första val. Vi hade plats N13. Men då vi kom till campingen var N13 den ENDA plats som inte var skottad. Nu en vecka in i boendet ligger snöhögen fortfarande kvar. Gräset spirar runt den. Snöhögen ligger kvar. Typiskt Umeå. I mörka hörn på innergårdar kan man i mitten av juni fortfarande hitta snöhögar om man skrapar lite på gruset som täcker den. Som trötta spöken ur Ghostbusters ligger dom kvar och lurar.

Men jag försöker att inte bli irriterad på den där snöhögen, eller på saker som inte har fungerat på campingen (mikro, tvålautomaterna, incheckningen, en vask) för det är ju just det som gör att campingen och husvagnen är mitt kryphål. Här finns inte samma attackservice minded personal eller ens samma hastighet som i resten av verkligheten. Här byts en mikro ut då någon klagar på den, jag tror iof att dom lagar hellre än byter. Och är den lagad till oigenkännlighet så läggs den på högen. "Högen". Högen som dom så smidigt byggde ett tjusigt staket runt så vi inte ska se den. Men vi vet att den finns där. Campingens egna tipp.

Och jag gillar det. Jag gillar att campingen har en helt egen lunk om än jag har fått vänja mig med den. Eller vänja av mig med den konstiga hetsen som sker utanför. För nu, efter en vecka i husvagn så har jag väldigt svårt att se mig själv bo i en tvåa tre våningar upp med en liten kall betonghylla som närmaste vägen ut.

En snigel på vägen

Och sen var det dags. Husvagnen skulle fraktas hela vägen hem till Umeå från Gävle.

Det sista min pappa sa innan vi köpte husvagnen som är i min ålder (född och byggd 1982) var: Köp inget gammalt skit! Tänk om hjullagren går sönder i Sundsvall, då står ni där!

Så resan hem kunde ha blivit väldigt spännande.

Men det blev den inte.

Sakta sakta rullade vi hem. Husvagnen med sina fyra hjul rullade så fint att vi stundom glömde bort den.

Kudden är ordnad, men var ska vi lägga kudden?

Nästa steg var att hitta ett ställe där vi kunde stå med vagnen. Vi tittade på olika campingar och valde First Camp i Umeå.

Vi åkte dit, strosade runt och valde plats, försökte att se det som om jag inte valde min sista viloplats, men det var svårt. Skämtade med Lars om att jag ville ligga på en kulle under ett träd. Det uppskattades inte.

Vi valde från de platser som inte redan var bokade, M14 blev vår adress. M14 var full med snö.

När vi bokade i kassan visade det sig att ingen av de som jobbade där någonsin bott i husvagn. "Är det mysigt då?". Vi intygade dom att det indeed var mycket mysigt och att vi inte var kufar (kufar är ett intressant ämne som ska få ett helt eget inlägg) utan heeelt vanliga studenter som behövde lite omväxling.

Jag blev lite förskräckt då jag bläddrade i deras broschyrer och såg att det både fanns maskotar och bamseklubben light. Bilder fulla med barn och tjo och stim. Blev lite lugnare av att alla säsongsplatser är placerade på samma lilla fält. Vi kommer inte få nya grannar varje dag.

Samtidigt hemma gick jag runt, lyfte ömt på saker och sa med min mest barnsliga röst; inte den här! Jag kan inte sälja den här! Från början som ett skämt... men det gjorde ont.

Jag har lätt för att bli kär, så även i prylar. Och eftersom prylar är en förlängning av mig så älskar dessa även mig. Jag hade snacket med fler än en pryl. Vissa saker fick jag göra en klassisk hund- och bigfootscen med: Stick! Jag vill inte se dig mer! Jag älskar inte dig! För att sedan vända mig om för att det inte gick att hejda gråten längre.

Vi köpte en dödsmaskin.

På morgonen började vi leta efter en husvagn. Det gick rätt fort, vi slog ifrån oss tvivlet och förstod att det här måste ske snabbt, annars kommer vi ändra oss. Som man gör ifall man är lite lat av sig. Det blir enklare att inte göra någon förändring alls i slutändan.

Jag ringde min bror som varit på jakt efter husvagn till sin lilla familj tidigare. Han länkade till en husvagn som fanns i Sandviken. Långt från Umeå. Min bror som är pepp på att köpa saker och att göra klipp åkte ut för att titta på den och med hans ögon köpte vi den.

Två timmar efter köpet var klart hade vi även hyrt ut vår lägenhet i andra hand. Det visade sig att det bildats en liten bostadskö på den korta stund mellan vi bestämt oss och att vi verkligen kunde genomföra det.

Veckan efter åkte vi ner för att hämta den från säljarna (Anders och Lisa Kabe kallar vi dom) och ställa den på min mamma och pappas uppfart.

När vi var utanför Sandviken med lånad bil för att hämta den började de största snöflingorna falla och la sig som ett litet täcke på vår bäbis.

Den var större än vad vi trodde... större än husvagnen jag och min familj åkte till Öland med då jag var liten.

Min pappa hade ställt in en kall bygglampa i den för att vi skulle kunna ordna med lite småsaker medan vi var hemma och medan vi satt där smått illamående av det gröna skenet bestämde sig min pappa för att det var dags att introducera oss för vår mardröm: Gasol.

Det enda jag visste om gasol var att det är livsfarligt och smaksatt.

Medan han tände värmen (gasollåga i garderoben), kylen (gasollåga i kylen) och spisen satt jag och Lars på helspänn redo att få våra ögonbryn bortsvedda. Numera är den testtryckt (så att man vet att ingen gasol läcker ut och läcker in under natten. Nu vet jag även att gasol lägger sig på golvet och sakta fylls på, den söver och sedan dödar).

Nästa livsfara är knallgasen, jag berättar om den senare.

Vi smakade på kaffe med mjölk och det smakade gott.

Klockan var tre på natten och mitt i vår How I met you mother-maraton sa jag till Lars; vi måste bo i husvagn.

Jag hade precis kommit fram till att jag äntligen skulle leva som jag lär, inte för att jag predikar compact living i mitt arbete, men jag illustrerar det rätt så ihärdigt.

Jag ville sälja allt jag inte behövde och behövde någon slags begränsning i det.

Säljer jag bokstavligen allt slutar det ju med att jag behöver köpa nytt redan dagen efter första loppisdagen.

Att begränsa mig till att sälja allt som inte får plats husvagnen var perfekt. Och det var ingen nyhet för Lars, jag har tjatat om det här ett tag. Leva enklare, återuppleva husvagnsemestrarna från då jag var barn.

Jag var tre veckor första gången jag bodde på camping, jag tror jag var rätt lycklig då.