Nästa steg var att hitta ett ställe där vi kunde stå med vagnen. Vi tittade på olika campingar och valde First Camp i Umeå.
Vi åkte dit, strosade runt och valde plats, försökte att se det som om jag inte valde min sista viloplats, men det var svårt. Skämtade med Lars om att jag ville ligga på en kulle under ett träd. Det uppskattades inte.
Vi valde från de platser som inte redan var bokade, M14 blev vår adress. M14 var full med snö.
När vi bokade i kassan visade det sig att ingen av de som jobbade där någonsin bott i husvagn. "Är det mysigt då?". Vi intygade dom att det indeed var mycket mysigt och att vi inte var kufar (kufar är ett intressant ämne som ska få ett helt eget inlägg) utan heeelt vanliga studenter som behövde lite omväxling.
Jag blev lite förskräckt då jag bläddrade i deras broschyrer och såg att det både fanns maskotar och bamseklubben light. Bilder fulla med barn och tjo och stim. Blev lite lugnare av att alla säsongsplatser är placerade på samma lilla fält. Vi kommer inte få nya grannar varje dag.
Samtidigt hemma gick jag runt, lyfte ömt på saker och sa med min mest barnsliga röst; inte den här! Jag kan inte sälja den här! Från början som ett skämt... men det gjorde ont.
Jag har lätt för att bli kär, så även i prylar. Och eftersom prylar är en förlängning av mig så älskar dessa även mig. Jag hade snacket med fler än en pryl. Vissa saker fick jag göra en klassisk hund- och bigfootscen med: Stick! Jag vill inte se dig mer! Jag älskar inte dig! För att sedan vända mig om för att det inte gick att hejda gråten längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar