Kanske sista inlägget.

Gullvivor

Smultron

Syrén

Två sorters äppelträd

Två sorters plommonträd

Zucchini

Pärer

Morötter

Silverlök

Vitlök

Sparris

Tulpaner

Vitsippor

Snödroppe

Krokus

Blåsippor

Liljekonvalj

Pioner

Rabarber

Svarta vinbär

Röda vinbär

Krusbär

Kärleksört

Tysk lönn

Japans lönn

Lammöra

Rosenbuskar

Midsommarblomster

Hägg

Murgröna

Silvergran

Tall

Björk

Gran

Och massor med ogräs.

Onsdagsraljerande.

Åh, jag är en sån klyscha!

Min vän David och jag satt och pratade om Into the wild och han (som också är en klyscha) sa: så skulle jag vilja leva.

Jag konstaterade att jag aldrig skulle fixa det (sjukt tråkigt) men att jag nog just nu lever det närmaste jag kan komma.

Lite isolerad, tar hand om mig själv, får min träning genom att ta hand om huset och trädgården, kokar soppa på en spik, planterar mina pärer och sånt. Största delen är då att jag bor själv och jag slåss med lappsjukan vissa dagar.

Men det är pinsamt! hur stolt jag blir över självklara saker, vill skriva om hur härlig jag är i bloggen och sen skäms jag över hur otroligt löjligt det låter. "Jag har minsann grävt ner pärer och lök idag, fan vad härlig jag är" och sen glömmer jag att vattna och plocka ogräs och den romantiska tanken på att vara självförsörjande blir bara en tanke.

Jag tror det är en sådan grej som min generation får kämpa lite med, vi är liksom ironiska romantiker. Vi iscensätter romantiken och sen skäms vi över att framstå som posörer. Har t o m träffat på en person som tyckte det var klyschigt att koka lite choklad för en utflykt. Det var för iscensättande av romantiken som ska komma som en slump och sedan förstöras i samma sekund som någon yttrar orden: fan vad fint det är.

This just in!

Grannen berättade att han hade fått sommarens första fästing. Lokaliserad på pungen.

En crew-cut?

Helikopterplatta, snagg, undercut eller spara det långt?

Det visade sig innebära fler beslut än vad jag trott att klippa gräset.

När jag hade klippt de självklara bitarna så stod jag inför olika beslut. Lite som en väldigt hårig man som tvekar ifall det är skägg eller chesthair då han står med maskinen i handen.

Ifall han beslutar att fortsätta... var blir då nästa naturliga avslut?

Just nu är gräsmattan lite fläckig, men fin!

Men det är tur jag inte bor i Celebration, Florida...

Snabb uppdatering på karmafronten.

Nähä men vad nu?

Inget dumt har hänt ännu, förutom igårmorse då jag med bar fot klev sönder en vinbärssnäcka med tillhörande snigel inuti... fantomkladdig hela dagen sedan.

Däremot har jag fått heltid på mitt jobb. Vilket betyder att jag inte kommer ha några problem med att bo kvar i huset. Och äta likaså! Kanske kunna shoppa någonting. Från erikshjälpen iof, men ändock!

wait for it...

Nej, jag tror inte det räcker med att slå upp armbågen då jag stuntade ner i mördartrappen.

Det var bara en parantes. Vänta bara. Någonting är i görningen.

Helvetets djävla skiiiiit

Vad är det här för djävla skämt!?

Jag vaknar på morgonen. Helt satans utvilad. Hunden får mat men vägrar gå ut. Han lägger sig vid midjan och sover räv. Gör sig tung.

Jag lyssnar på nått tusans melankoliskt innan jag somnar om (halv fem är för tidigt). Sen vaknar jag vid nio, det luktar sött. Jag leker/dansar med hunden innan vi går ut.

Han har ett skitgulligt möte med en svinstor snigel och vi går vidare in i en blöt skog som ser ut som någonting ur freaking sagan om ringen. Det luktar helt djävla fantastiskt. Blött och friskt och hägg. Och efter ett tag märker jag att jag matchar den doften. Jag är halva söta, halva häggen.

Nu ska jag precis till att göra kaffe. Hunden sitter i mitt knä (har ni hört nått så löjligt!) medan jag skriver det här och mina ögon är stora, mina öron hör allt och huset har en sådan sommarstugetemperatur som gör att mina fötter är vakna, men jag myser under en tröja. Jag är på ett sånt sjukt bra humör.

Livet spelar trick med mig. Jag känner det på mig. Någonting kommer gå riktigt fel.

...

Precis just nu står tiden stilla.

Hela livet har jag längtat efter att den någon gång ska stå still.

Jag har diskuterat i längd om då man var liten och tiden stod så still att den inte fanns. Hur man drunknade i kritor och skollim tills någon sa åt en att gå och lägga sig. Och hur jag saknat det.

I huset är det första gången på riktigt länge som tiden ibland stått stilla.

Som nu. Halv sex på en tisdagmorgon då fiskmåsarna flyger såpass lågt att jag ser dom svepa förbi fönstret. Eller då jag sitter i ateljén. Still. Helt still.

Jag har spelat gitarr i natt. Men eftersom jag inte kan spela gitarr har jag bara stämt den om och om igen. Lite som att fota sina fötter med svartvit rulle. Det är en fas. Jag kommer snart ur den (precis som det inte kommer komma flera inlägg som dessa i framtiden). Jag har liksom lyssnat in huset igen.

Iallafall så känns det väldigt bra att jag bestämde mig för att stanna här.

Min trädgård har stigar.

Datum och event!

Nu är det bestämt!

Sista veckan i juni är det: samlingsplats sikvik!

Ta med er oömma kläder och nått att bada i.

http://www.facebook.com/event.php?eid=172591416129588

How I Met Your Crazy Cat Woman

Jamen det klart jag vet hur det ser ut.

Jag skämtar slappt om att jag borde inreda ett fauxbarnrum bara för att skrämma skiten ur mina besökare och eventuella friare.

Men se det inte som det nu. Se det som en lokal som rymmer.

Dig. och mig. och alla vi känner.

Jag har massvis med rum. Jag har massor yta golv.

Jag vill bjuda in alla som behöver lite kreativ semester att komma hit i sommar.

Allt ska klinga dygna och maten ska puttra hela dagen.

För söndagen ligger i kroppen still och peppen puttrar hela dagen.

---

Jag planerar fixvecka där alla som dyker upp och hjälper till får mat och öl och bad i havet! Elsnubbar (magnus), självproclaimade handymän (david), trädgårdsmästare (malin), alla är välkomna och jag ska laga godaste maten och öppna en öl bara ni säger "bee...(...r me)".

Datum och facebookevent upp inom kort och det kommer bli så kul (lite som burning man möter sommartorpet)! Planera semestern efter den veckan! Gört!

Ifall något är oklart så se om The Money Pit. Gör. Det. Nu.

SÖKES: Inneboende

Jag var hem för att gå ut med hunden. Blommorna har slagit ut, varenda träd knoppar och allt luktar gott.

Räknade en massa, tog tag i realistkragen och insåg att något måste göras.

Jag kan inte sälja huset/Jag har inte råd att bo kvar själv.

Så...

Hör av er om ni vill bo i Gävles finaste hus under sommaren, en månad, en helg eller 4 life.

Huset är ett kreativt chillpill och ni kommer trivas. Hund, Tina och internet ingår. Rummet kommer vara nyrustat vid inflytt.

Priset varierar beroende på hur självförsörjande ni är på värme under vinterhalvåret.

Ateljé+extrarum i källaren finns också!

Limbo

Jag har inte riktigt möjlighet att uppdatera så mycket just nu.

Fick låna en jättefin lägenhet av en av mina bröder på IDKA. Dock har den inte internet. Eller tv.

Jobbdatorn går inte att uppdatera ifrån eftersom den är den mest dysfunktionella dator jag någonsin använt. En PC såklart. Den klarar väta, stöld och extrem kyla men då jag ska skriva i bloggen så ändrar den mina bokstäver till snirkliga hindu-bokstäver.

Just nu använder jag mobilen som dongel (använder man det snuskiga ordet fortfarande?) till datorn och passar på att för första gången uppdatera min iphone.

Se vad mycket man kan göra en kväll då allt är för tyst för att somna.

Team Tina

Farfar.

Tog på sig mannen-i-huset byxorna och kom hit och började styra upp. Eftersom jag också har rätt stora byxor så kommer vi säkert få bråka lite sen, men nu, så är det väldigt skönt att någon kommer hit vid nio och tittar på ett träd som ska ner innan det börjat sava.

Det är också skönt att han fortfarande tror och vill att jag ska bo kvar här. Det är inget konstigt med det.

Däremot kan jag känna lite så... 28 år, singel och husägare? Hur låter det?

Omläggningen av taket kommer fortfarande ske, men efter min nerbantade version. Limträbalkar och isolering ska in, nya takstolar på ett annat håll. Jag kommer dra ner mina massa små rum och bli kvar med tre rum och kök på övervåningen. Ateljén ska upp från källaren och få det största rummet.

Nu ska jag bara lyckas finansiera det.

Men jag har Team Tina bakom mig, låt mig presentera:

Farfar - Allmänt uppstyrande.

Farmor - Stark som tusan.

Pappa - Han är snäll mot "dotra".

Mamma - Peppen och ekonomisk rådgivning.

Min Bror - Han är killen med personalrabatten på brägårn'.

Hanna - Mental coach.

Mormor - Varenda möbel jag äger kommer från henne.

Malin - Trädgård och ekologi.

Anna - Grillkoordinerare i sommar.

Elin - Coach och verklighetsankare.

Jana - Skratterapeut.

Bröderna på IDKA - Mina livvakter.

Brorsan - Hans enda jobb är att pussa mig i ansiktet då jag vaknat. Han är väldigt professionell.

...

Idag gick jag ut i trädgården och krattade. Satt mig på knäna och drog ur kirskål ur gräsmattan stjälk för stjälk. Det var ett omöjligt onödigt uppdrag. Men det var varmt och allt är annorlunda.

Det är bara jag som kommer bo i huset nu.

Vi kunde ha sålt det, men jag kan inte, jag bor här.

Det är mitt Gravmark. http://moment.photoshelter.com/gallery/Urban-provincials-by-Elin-Berge/G0000g_ADVtfTRV0/

Här är ditt badrumsskåp.

Det här badrumsskåpet speglar mig. Alltså... det gör det ju eftersom det finns en spegel på luckan. Men även insidan.

I badrummet i lägenheten hade jag en fullstor bokhylla fylld med pryttlar och förpackningar som nu är nerbantad till att få plats först i husvagnen och sedan i det här badrumsskåpet.

Mitt liv är klarare, enklare och narbantat till perfektion. Jag har gjort av mig med varenda tanke som är onödig.

Just nu är jag tvål, plåster, gratistamponger och lite lancomebus.

Tips:

1) Fast tvål är bättre för miljön. Inte bara slipper man plastförpackningarna utan även sånna hemska tvålpumpar som säljs som det är meningen att man ska fylla på själv. Varför vi har typ sjutton stycken hemma just nu är en blandning av att vi fick från min mormor som sedan Lars inte hittade och köpte sjutton till.

2) http://www.tamponsforfree.se/ Svara på några frågor som du får i ett mail och det är gratis en månad till.

3) L'oreal Elnett hårspray. Bästa någonsin och jag hoppas att dom aldrig byter utseende på flaskan (i fotot syns bara en liten reseflaska, jag har en fet en ovanpå skåpet).

4) Lancome brun utan sol. Gelform. Luktar inte brun utan sol! och inte heller luktar det överparfymerad brun utan sol. Torkar snabbt och man blir som utlovat: lite orange.

5) Mindre mataffärer har alltid fyndlådor, mina favoriter just nu är Halvards där en kan köpa en bricka med Zlatan på (eller en svart handspegel) för en 10:a och matbutiken nere i bomhus centrum som har lika mycket fyndlåda som fruktavdelning.

Igårkväll användes en lite lustig blandning av vad som finns i badrumsskåpet. En tampong dränktes i alsolsprit och tejpades fast på Lars tå. Idag mår tån mycket bättre.

Idén kommer från min mor då hon tejpade fast en binda på min grusskrapade armbåge då jag var 10. Jag kommer ihåg att omslaget var läskigt liksom vuxenkvinnligt... men det gjorde vad det skulle!

Jag och Döden.

You don't understand! He never rides it, he just wipe it with a diaper.

Moppen är ute ur garaget. Vägen till årets första resa är noga inplanerad.

Döden står nu på uppfarten redo för nästa fas.

Har jag berättat varför den heter Döden? Pg a ironin. Jag kan inte krocka och dö när mopeden heter Döden. Det vore skrattretande...

Idag har jag skrubbat bort lite rost som lägger sig på svetsfogen vid avgasröret och på handtaget. Skrubbat den först med svinto, sedan mjukare och mjukare material och allra sist med småtrosor av en oskuld. Nu är den ren.

Jag har kickstartat den och den fungerar bra. Luktar väldigt gott.

Imorgon tar jag en liten tur runt kvarteret för att komma ihåg hur allt fungerar (och för att jag är lite skraj). Måndag är premiärresan, då ska jag finåka tills jag inte vill åka nå mer. Vårjackan ska fram och hjälmen ska putsas.

På tisdag måste allt fungera. Då tar jag mopeden till jobbet.

Jag ser två alternativ. Antingen kommer mopeden dra mer folk till galleriet, eller så kommer klungan utanför täcka entrén. I sånnafall får jag täcka över den med solskyddet och peka med hela handen.

10 julknäckepaket kvar.

Lars jobbade sin första dag på jobbet idag. Trots att det är två tuffa månader kvar innan vi kan börja leva någotsånär normalt så är en mascara inköpt och medan Lars satt i sig en tekaka sa han: konstigt att den här tekakan kostar lika mycket som ett paket julknäcke men mättar lika mycket.

Typisk låginkomstfälla tänker jag. Dyrare schampoon brukar vara drygare, kvalitétskläder är dyrare men håller fler tvättar. Rockystrip: Det är dyrare att köpa ingredienserna till en sallad än en pizza. En tvåkronors-tekaka mättar mer än ett paket julknäcke.

Apropå Lars såg jag precis den här önskelistan på hans dator:

Tina

Soffa, stolar, bord.

Lars

Kamin, kyl/frys, diskmaskin.

Brorsan

Leverpastej.

Det våras för huset (fantasin tryter).

Första gången jag ser huset på våren.

Jag hade på känn att E var en kille som gillade lökar (no pun) och mycket riktigt: snödroppar och krokusar.

Det hittas också endel fällor... armeringsjärn som han använt som stöttor till växterna sticker nu rakt upp ur marken och ser ut som någonting ur Flykten från Absolom.

Tina trädgårdar/Trädgården tinar.

Näråmenjaggickpå'tigen!

Hittaden en grensax i garaget och klippte vidare. Nu utan olyckor, bara mör kropp. Älskar att få en mör kropp av någonting som inte är ansträngande att göra. Utan jacka körde jag också!

Nu känner jag mig som en riktig karl! Fast jag borde inte skriva så... Jag känner mig som en krutgumma. Jag känner mig som Tove Jansson. Hackade lite snö med grepen i slutet, bara för att känna på't.

Trädgården är full av fallna hjälteträd, men vi kör en begravning för dom då snön töat bort. Eller så kör vi bål.

Sen drack jag varm choklad.

Blod, blåmärke och blogg.

Var fick du luft ifrån?!

Djävla äppelträd, eller jag menar; Djävla sekatör, eller jag menar; Djävla pepp!

Tjosanhejsanvadvarmtdetvaridagjagtrorjagpassarpåattbeskäraäppelträden!

Jag hittade E's gamla sekatör/tång och en liten stege. Klättrade upp och började klämma mig. Klämde lillfingret, äh, det använder jag aldrig ändå. Klämde ringfingret, oj, blodblåsa. In och sticka hål och plåstra om. Ut igen. Klämde fuck you-fingret. Denna gång rev jag bort huden. In igen och plåstra om.

Nu har jag gett upp. Ingen vill ge mig en riktig sekatör. Stegen står kvar, äppelskruttarna står i en vas i vardagsrummet och jag delar med mig här med hjälp av vänsterhandens tumme och pekfinger.

Men tusan för peppen! Nu slog det mig att trots plåster kan jag fortfarande såga. Såga ner lönnarna som dykt upp i syrénhäcken.

Jag MMS:ar från sjukan ifall jag förlorar ett öga.

Wazzup?

Inspiration, that's wazzup!

Fettiga drömmar.

Innan Lars ens börjat jobba så har vi börjat spendera hans lön (in our mind).

Mördartrappen, sovrummet, taket, kamin, fönster osv.

Men sen räknar vi ihop vår framtida gemensamma inkomst och kommer fram till att det måste sparas länge innan vi ens kan köpa en soffa. Eftersom jag fått ut 5900 i månaden och vi klarat oss på det så är det ju lätt hänt att man tänker att vi nu kommer få en heltidslön över. Men så är det ju inte. Vi har ju levt på den bufferten vi lyckades spara ihop i början av hösten. Både jag och Lars fick lön för jobb vi gjort tidigare den sommaren och sånt.

Men fantastiskt nog kommer vi inte behöva oroa oss över att betala räkningar.

De storslagna drömmarna får stå tillbaka ett tag till.

Jag ser fram emot att färga bort min utväxt och kanske köpa en mascara, värsta grymma lyxen! Lars ser fram emot hamburgare.

Och oh ja. Jag var i stockholm på tjänsteresa igår och hemma skramlades det fram pengar för att kanske kunna köpa en kaffe och en macka. Kaffe inhandlades på Lotus redan på stationen i Gävle (utöver namnet så blev jag sjukt imponerad och kaffet var som grädde (allt riktigt gott jämförs med grädde; mackan var som grädde osv)).

Sen gick allt rätt fort, bråttom till mötet i döende kulturhus på nybrokajen och sedan snabbt till centralen igen.

Men på centralen hände det grejer. Pizza Hut hände.

Jag kommer fram till kassan och munnen formar MEGAMÅL. Snabbmat, ack vad jag saknat snabbmat.

Det var den godaste mat tjorviga tjugor kan köpa. Två slice:ar pizza, vitlöksbröd och en halvliter cola gick ner.

Jag ser numera fram emot hamburgare. Lars ser också fram emot hamburgare.

And remember, if you're not sure about something, rub against a piece of paper. If the paper turns clear, it's your window to weight gain.

Tina tårkanalen

Jag är ledsen för det tidigare inlägget, men vad gör en inte i desperata tider.

Dessa dagar är som tur förbi.

Lars har fått jobb och jag tror jag ska fira det genom att tacka nej till ett jobberbjudande.

Mina tankar smälter mest ut i trädgården just nu, frön och sättpotatis. En gång om dagen brukar jag gråta över hur överdjävligt det måste vara att vara fosterbarn som skeppas runt och jag tror det hjälper till att frosta av gräsmattan.

Matkassepyramid

Det kommer en tid då vi inte längre kan äta ur skafferiet, vi behöver vitaminer och grönsaker. Vad gör en inte för att hålla skörbjuggen borta.

Apelsiner? Tänk om man får selleri! Ketchup!

http://linassverigeresa.se/c/9478

Gå in här och pyramida hem mig en matkasse. Alltså... det behövs typ fem röster tills imorgon så är vi biff.

En sak som är säkert!

Det är en sån tur! att man har vänner som spelar i band och sånt. För då får man stå på lista. Då kommer man in på spelningar och får hånglas lite i publiken och helt plötsligt är det helg på riktigt.

Sökes.

Huset har ett nytt soundtrack (inte bara Kate Bush). Jag vet inte om det är jag eller klarinetten som inte klarar oktaven. Förhoppningsvis jag, men det låter för bra om resten av registret trots typ två 10-min övningar (jag klarar inte mer innan magmusklerna får mjölksyra) så det är nog klarinetten.

Huset huseras just nu av fyra klarinetter. Tillräckligt för en kvartett.

Möjligtvis världens mest ensammaste kvartett.

Lars möter Gävle. Kapitel 1

Jomen visst, jag fixar biffen.

Jag har funderat på att köra en grand tour av Gävle för Lars eftersom han är ny i stan. Jag tänkte börja med de som stod på välkommen-skyltarna på E4:an; Furuviksparken och Järnvägsmuseet.

Men nu har jag hittat bättre. Vi ska hälsa på våra riktiga grannar idag! Passersedel är fixad till den stora ljud-och-lukt-fabriken som ligger på andra sidan viken (hur vi inte ser fabriken eller känner doften från vårt hus eller ens från viken är beyond me, enligt satellitbilderna borde vi egentligen hitta varandras småtrosor och udda strumpor i kvarterets tvättstuga (vi har egen tvättstuga, men tanken på hur enorma ljud-och-lukt-fabrikens trosor måste vara får mig att bli julknäckeglad)).

Nu är det genom mitt jobb jag har fått chansen att åka in (för att hämta lite papper) men jag tänkte att likadana orangea kepsar och kanske en vimpel kan få Lars att tro på den guidade turen mer än att han är där som bärhjälp.

Hur glad kan en bli av att hitta julknäcke i februari?

Såhär glad kan en bli!

Mitt i pengadeppen så snubblade vi in i dessa överblivna paket julknäcke för blott 2kr/paketet. 24st fick följa med oss hem, men jag tror vi kan göra plats både i skafferiet och magen för fler av dessa bad boys.

Utöver det har vi börjat titta på Grand design igen vilket är limmet i vårt förhållande. Kevin Mccloud har länge varit parterapeuten och kanske den sista delen i vår ménage à trois (nu börjar swingers-referenserna gå överstyr).

Men konstigt nog när vi nu har ett eget hus så har vi inte drömt samma drömmar och vi har inte pratat om våra idéer på samma sätt som efter fyra avsnitt Gd på raken borta i ettan i Umeå. Kanske är det där pengadeppen sätter sig mest, inga drömmar vågas drömmas och vi glömmer bort att man faktiskt får förmoda en ljus framtid då vi kommer att ha råd att genomföra våra idéer. För gör vi det rätt och tänker utanför boxen så kanske vi kan komma ut på andra sidan med drömhuset för en billig penning och en del i det är att inte göra dumma beslut på vägen dit.

Efter ett avsnitt av Gd är hoppet tillbaka och knäckebrödet kommer smaka gott en lång tid framöver.

Faror

Jag såg havsörn' idag då jag och Brorsan var ute och gick. Cirkulerandes över viken.

Jag som precis börjat träna på att ha honom lös (det är jag som måste träna, inte Brorsan) tog upp kopplet och höll det hårt.

Han surnade till direkt och la sig ner på backen för att visa hur missnöjd han var.

Men hur snackar man med en hund om hur havsörn' tog grannkatten och att jag därför helst vill hjälpa honom i dragkampen ifall det kommer en och försöker sno honom? För havsörn' skulle sno honom oh ja, oh ja.

'Mindre däggdjur' står det på wickan, men det nämns även räv. Brorsan är en halv prutt jämfört med en räv.

Lodjuret behöver vi nog inte vara rädd för om inte halvprutten smiter ut på natten och inte hittar hem.

Uven däremot, där har vi en knepigare fara. Dom jagar ju på nätterna, men min mamma vet bättre. En uv uppväxt på furuviksparken hade precis slussats ut och återkom till buren eftersom det fanns mat där (fast numera på fel sida om stängslet). När min mamma promenerade förbi med Billan i kopplet så kände hon vingslagen på hjässan. Uven var ute efter Billan. Mamma var snabbare och vann hunden över uven.

Men jag vet inte om vi ska blanda in furuviksparken i det här... Furuviksparken har fått det här området söder om Gävle att få en mer... originell fauna.

Påfåglar som dricker te på verandor, tvättbjörnar som kalasar i källare...

Hela huset stormar.

Lars och jag bestämde oss igår för att byta plats på varenda möbel vi äger och har.

Vardagsrummet som aldrig känts speciellt mysigt blev sovrummet ovan. Mysigaste, gulaste rummet med ett sminkbord som hittills bara samlat damm och papper.

Djävlar vad här skall klämmas pormaskar!

Dåvarande sovrummet blev både vardagsrum och plats för matbord. Det känns också numera rätt.

Jag förstår inte riktigt hur det gick till...

Vi flyttade alla möbler från ett rum till ett annat och resultatet blev esse! Det kan ni testa hemma tycker jag. Gör det nu.

Släkt och kollegor skall ej ta till sig.

I torsdags då jag tog bussen in till jobbet så hörde jag ett intressant samtal. De pratade om film och jämförde livet med Roy Anderssons sånger från andra våningen.

Och hur hemskt är inte det? Den enda gången jag hör ett samtal som är någonting utöver kallaste pratet så är det: 1) Inte ens speciellt intressant. 2) Tillräckligt för att jag ska reagera över det och senare på jobbet berätta hur jag hörde ett intressant samtal på bussen.

Hur överlevde vi? Hur tog vi oss igenom den här staden? Varför flyttade jag tillbaka?

Precis efter valet så tänkte jag: det är bra att vi flyttar hit, här behövs det ju onekligen nytt blod (som ni kanske minns så fick Skåne och Gävleborg flest invalda SD till kommunfullmäktige).

Fast det kanske blir bättre... mina hemkunskapselever "Springa med knivar" är alla trevliga, de är nog de smartaste jag träffat hittills i den här stan.

Kan det vara så att det är 1:ans buss som är boven? Jag hoppas det.

Idag mötte jag även en person som inte var helt attackserviceminded och det är en ovanlighet.

Hon hade till och med humor.

Iallafall. Jag kom in med 104kr som jag ville köpa ett vin för att hälla över steken och ett vin som gick att dricka. Hon tog det på avslappnat allvar. Vi skämtade om dekantering och hon pekade på ett vin som hon tyckte passade på steken. "Går det att dricka?" "Guuuuu nej!"

Det var bra! Det var längesen.

Handla lokalt.

Eftersom jag tränar hårt inför renässans-os som går av stapeln någon gång efter min död så har jag tagit upp klarinetten igen. Fast i ny tappning. Genom den lokala musikkåren (bomhus) har jag fått låna en basklarinett som jag nu letar rörblad till.

Jag skriver bokrecensioner för den lokala tidningen.

Genom mitt jobb så värnar jag om den lokala konst- och musikscenen.

I en av lådorna från mormor låg en gammal brynäsmössa som jag använt hela vintern utan att riktigt reflektera över att det var en brynäsmössa förrän jag fick kommentarer och en present (ett plastmynt till kundvagnarna) av en kassör på coop.

Jag startar simsällskap för att kunna träna i den lokala simhallen (lillhagsbadet, där jag förövrigt lärde mig simma).

Brösten lakterar i tårar då jag läser lilla affischen om hur Rudsjön behöver en omgång för att inte växa igen, som jag självklart hittat på en vägg på den lokala pizzerian.

Jag vet inte om världen min blir mindre eller större i jakten efter de lokala konsterna men jag fortsätter och väntar ivrigt på att det lokala rökeriet skall öppna och börja sälja lax mjäll som smör igen.

Stekt strömming och skirat smör.

Ett ämne jag länge velat ta upp är: Du är vad du äter.

Fast i vårt fall är det mer: Ni äter vad den tidigare husägaren äter.

Sen vi flyttade in i huset så har jag suktat stekt kött och råkostsallad och vi äter knäckebröd med kaviar såpass att vi inte ens längre reagerar på varandras andedräkter. Sedan första gången vi var och handlade i mitten av oktober så har vi reagerat hur gubbig vår varukorg tett sig.

Jag gissar att alla någongång stått framför eller bakom en äldre man i kassakön som köpt: Knäckebröd, kaviar, två folköl, rimmat fläsk och 3l fil. Vi har blivit honom!

Nu har vi varit och storhandlat för första gången på länge. Jag ger er några punkter från kvittot som ett litet exempel på ovanstående påstående.

6paket bacon.

Bearnaisesås

Bregott extra saltat.

Kaffe mörkrost

Äppelmos

Bollnäsfil

100l standardmjölk

Lingonsylt

Mannagryn

4 konserver matsjessill

Prästost.

3kg morötter

1 kålhuvud

och slutligen ett paket Mood hårfärg nyans silvergrå.

Som sagt: ljus framtid!

Det här är ju fantastiskt!

Jag kommer ha mer varje månad som pensionär än vad jag har nu.

Jag får se det som att jag kör ett litet krasch test på den ekonomin nu.

Resultat: Jag kommer inte ha råd med att spela golf, men jag kommer äntligen ha tid att finslipa romanen.

Bitter, Jag?

Kanske lite.

Livet leker inte alltid då pengarna inte räcker till. Nog skulle jag leta fynd och planera hus och minsta hörn om jag hade pengar och ro att göra det. Men nu har jag inte det (och det är ju självvalt, vi kunde ha bott kvar i husvagnen, vi kunde ha flyttat in i en etta).

Bara en sådan liten sak att om vi hade haft pengarna och tryggheten från och med att vi flyttade in så hade det varit annat ljud i skällan. For sure!

Med några månader av sparsamt leverne och magkatarr så motiverar man annat som viktigt. Det är en självbevarelsedrift att utvecklas, finns det pengar att spendera så kanske det hamnar på kläder och inredning, finns det tid i massor kanske det är en roman som skrivs. Och nu tror jag inte att jag med samma självklarhet kommer sukta efter dyrlampan eller drömmen om det perfekta badrummet i framtiden.

Kanske har jag klivit in i någon slags bitterhet, men jag känner också att det isånnafall är en väldigt kreativ bitterhet.

Jag gillar inte riktigt kulörten på mina tidigare spenderarbyxor och funderar kring det.

Men jag kanske inte kvalificeras in i bitterfacket då min framtid fortfarande är ljus? För det är den. Allting bollas inför framtiden. Jag sår frön, kastar ut agn, hej vad det pusslas i livspusslet!

Det är bara lite mycket/lite just nu och inte många skördar har tagits in.

Jag tänker, därför bloggar jag.

Jag orkar inte!

Jag orkar inte med UnderbaraClara och resten av gänget.

Det som ska fungera inspirerande blir ju bara platt fall. Vem har råd, vem har tid?

Vem orkar som gravid gå runt och testa var second hand-fynden skall stå i barnkammaren? Hur liten är världen då hemmet är så viktigt?

Jag blir nästan lite stolt över vårt ofärdiga sovrum och våra nu krossade inredningsdrömmar.

Jag blir nämligen så totalt provocerad.

Ännu mindre orkar jag med husmorsdebatten. Alltså bokstavligen. Jag orkar inte ens läsa en debattartikel om skiten.

Jag blir sugen på att måla köket metalsvart med vinröd... nej. Jag blir ju inte sugen på någonting alls. Jag är inte mitt kök för bövelen! Du är inte ditt kök heller.

"Vänta tills ni har flyttat in, så ser ni vad ni vill göra för förändringar" var tipset. Jättebra tips! För nu märker jag hur jag inte vill ändra en endaste liten grej. Det här huset är som det är. Jag bor i det och vi är polare. Det är inte en svag vän som faller för grupptrycket, huset fungerar (sånär på en stressfaktur i skenbenet) och jag bor i det.

Kruxet jag kan känna i allt det här är att resten av mig följer med. Min taskiga hy är min polare! Min klädstil är en oberoende vän som jag omöjligt kan påverka.

Men so what. Jag är inte min hy heller.

Men vad är jag då?

Jag återkommer.

Fanfar till Farfar!

Min farfar har stil han.

Jag är fortfarande lite osäker på vad han jobbat med i alla år... När han var 12 hade han sparat ihop till sin första segelbåt. Bara det är imponerande. När jag var tretton hade jag sparat ihop till... en klarinett.

Han har jobbat som möbelsnickare, snickare, han har ritat hus, han har räknat på hus, han har haft en byggfirma med hela familjen anställd och nu är han en rastlös pensionär.

Han bollar min brors ombyggnationer med vår rustning med mamma och pappas nya hus som skall byggas i Vemdalen i sommar. Och inget av dessa projekt blir lämnat utanför.

Han är drivande i vad som behövs göras inför nästa vinter med vårt hus.

Nytt tak, gärna nya fönster, en kamin ska in och helst vill han nog se att badrummet rustas och det sätts in en ny trappa. Hur skulle vi klara oss utan honom?

Varje vecka kommer han hit med nya ritningar av vårt omätbara skeva hus. Det fikas och planeras och pratas om praktiska saker och stil.

Och jag tror att hans och min stil är väldigt lika. Båda tänker stort, båda tänker praktiskt och båda tänker klassiskt. Han siar om framtiden: enplansvillor är på väg ut, in kommer funkisen. Då resten av familjen tvekar om mitt omdöme i en stilfråga så fattar farfar grejen.

Idag fick vi ett paket med det roligaste. En massa A3-sidor med ritningar av huset där vi själva kan sätta in fönster och mellanväggar.

Som en lite mer avancerad, lite dyrare målarbok.

Han har kommit på hur vi ska kunna byta ut fönstren i hela huset för en liten penning. Nu vill han att vi ska placera ut våra drömmar på ritningarna.

Jag frågade hur stora fönstren kunde vara utan att det blir allt för stora energiförluster (för det är ju a och o det där har jag märkt). Men döm om min förvåning då han säger: strunta i det nu, nu ska du beskriva precis som du vill ha det så vi har någonting att jobba mot.

Är man farfar och sett sitt barnbarn genom alla år och perioder, blöjbarn, tomterädd och tonårsawkward så förstår jag om det skulle vara svårt att acceptera att en blivit vuxen. Men inte han. Förutom lite trixande med bollen första månaden (den ligger hos oss nu) så är han i perfekt balans mellan att vara hjälpsamt drivande och inkännande av vad vi vill.

Han har alltid hetat Tarzan. "Taschan". Min farfar. Och vad skulle vi göra utan honom.

Shabby chic! ..........I kid U

Vietnam i taket vårt.

Inredning alltså... jag har stora men ändock lagomt ödmjuka drömmar för det här huset.

Initialt nämnde jag The graduate, The ice storm, Om jag vänder mig om, LA Story, Tillbaka till framtiden och Hjärtlösa typer som inspiration. Alla filmtitlar btw. Jag gjorde tillochmed en pärm där jag kunde samla inspirationen då vi flyttade in (däri ligger nu fem olika gröna nyanser och resten tomma plastfickor) men som ni vet så tryter ekonomin och jag har inte en fungerande verkstad än. Så tillsvidare blire som vanligt. Vita väggar, någonting vintage och lite mörkt trä. Hipster-etta helt enkelt..

Hur kan det komma sig att jag jobbar med inredning i mina arbeten och verk samtidigt som jag tycker att inredning kan vara ett av det vidrigaste av navelskåderi trots det helt opersonligt, tomma, kapitalistiska arbete som finns?

Ah, just ja...

Iallafall.

Det är intressant, eftersom jag tycker inredning är intressant, hur små saker gör ett rum.

Hallen t ex. När jag målade vitt så märkte jag hur E hade lagat tapeten på flera ställen. Lappat som man lappar en bävernylonoverall. Då jag målade vitt så framträdde dessa skarvar och tapetens kanter fladdrade lite löst. Såg inte så bra ut.

Men nu när vi haft det såhär i en vecka eller så, så märker jag att jag gillar det. Jag gillar att väggen är lappad och sliten men vit. Herregud, låter som shabby chic-vidrigheter. Men väggen är mer Clay Ketter än någonting annat.

Apropå Clay Ketter så blir vårt framtida sovrum aldrig klart. Någonting vi kunde ha fixat över en helg drar uuuuut på tiden. Kanske är det för att vi inte riktigt kan bestämma oss, men troligtvis för att inte någon av oss känner oss så himla säkra på vad vi håller på med. Sätta gips och spackla vore väldans mycket enklare om väggarna var räta och raka*. Nu går jag runt och bygger spackel på spackel för att gömma 3mm-skarvar, men det känns inte rätt. Så jag slutar för att inte spackla in mig i ett hörn.

Vi behöver hjälp.

Clay Ketter

*Att huset inte är rätvinkligt och rakt har vi fått bekräftat från farfar som ritat planerna på nya taket. Det finns en vinkel i det här huset, som inte stämmer. Men vi vet inte vilken, eller var den är. Spännande!

Vi kommer behöva riva taket, måtta och sedan bygga takstolar eftersom.

Mer zen, mindre sen.

Jag flyttade inte till Umeå för att jag valde det, utan för att jag kom in på skolan där. Jag hade inte heller någon uppfattning om Umeå innan jag kom dit (som ensam tonåring i Sverige hade jag missat att Umeå var straight edge-meckat).

"De parkerar på trottoaren" var det enda jag kom hem med efter att ha varit på intervju, som om jag bara sett storgatan på hela vistelsen.

Efter 6 år kändes det dock som om jag lämnade Umeå, inte att jag flyttade till Gävle. Men det som gör att jag känner mig säker på att jag hamnat rätt nu är mitt engagemang.

Jag vill mer, jag vill starta fler projekt, jag vill jobba för den här stan och jag tror det har att göra med att jag ser min framtid här.

Jag väntar inte på sen, jag är nu.

Vi har bestämt oss för att satsa på potatis och morötter i trådgården i sommar.

Fint.

http://ifilmernajagser.blogspot.com/2011/01/en-van.html

Och mitt i natten så blir jag alldeles gråtmild. Jana. Husvagnen. Campingen. Sjön. Den där solen på armen.

Största inredningsfrågan just nu.

Jag gick igenom några lådor som stått hemma hos mamma och pappa och hittade min studentmössa.

Jag drog på mig den och en grön klänning jag hittade (som jag fick när jag var tolv, men först nu fyllde jag ut den) och paraderade runt.

Just nu ligger den på skänken i sovrummet.

Rätt fin där.

Hur är det med studentmössor? Kan man inte få låtsas som om det var en bedrift att få den och börja använda den på Valborg? Låta den gulna lite i hyllan, ligga framme och vara (som Lovisa skulle ha skrivit) förritin? Eller är det bara bittert.

Hur vi har råd.

Vi köpte huset för 800 000kr. 80 000kr i vinst från bostadsrätten kunde jag pytsa in som handpenning och vi köpte huset en månad innan bankerna började ta ut 15% i handpenning.

720000kr i lån betyder att vi betalar tillbaka ca 3800kr varje månad.

Utöver det så tillkommer sophämtning, vatten och el. EL!

Vi betalar mer för el än för lån just nu eftersom huset är gjort av papper och vi har en elpanna. Så just nu har vi nog en boendekostnad på närmare 8000kr.

Men i sommar, då djävlar kommer vi vara nere på 4500-5000kr i månaden och till nästa vinter så ska vi ha kamin och den lummiga trädgården skall ligga i bitar i vår källare. Muahahaha!

När vi flyttade till Gävle så hade inte någon av oss jobb. Jag fick ett och började jobba ca 3 veckor efter vi kom ner. Då bodde vi fortfarande i husvagnen och fick inte tag på någon hyreslägga.

Morsan och farsan fattade grejen och gick in som medlåntagare (och de kunde de göra utan problem eftersom min mormor sålde sitt hus i samma veva. Hej mormor, jag vet att du läser! (förlåt för att jag använder 4 sorters svärord i det här inlägget)). De står på kontraktet, men jag hoppas kunna kicka ut dom så fort som möjligt.

För det behöver Lars ha jobb.

Jag jobbar 40% som projektutvecklare och får ut ca 6500kr/månaden. Men jag har även 30 extraknäck (nej, men dock 5st) och några fakturor som väntar på att bli utskickade. Så det går precis vägen.

Det konstiga är att normalt sätt brukar jag bli stirrig av att inte ha pengar. Allt är skit osv. Men här är jag lugn på nått sätt. Jag tyckte det var sjukt lyxigt att köpa en läppenna (90-talet, hör du mig?) häromveckan. Men utöver mat och hus så blir det inte. mycket. över.

Men!

Det. gör. inget.

Aldrig någonsin tidigare har jag tyckt att det varit riktigt så lyxigt att köpa en läppenna, så hey! Yeay för mig!

Jag är sjukt bra på att laga spiksoppa och ta hand om rester. Jag behöver inte nya kläder (jag köpte ett par jeans och en magtröja då jag började jobbet).

Det här skriver jag inte för att det låter bra och ballt, men är det bara jag som får totalångest av säsongskläder och köphysterin? Jag kanske läser för många skitbloggar, men jag fattar inte hur man orkar ha en till väska i garderoben. VEM BRYR SIG OM MINA SKOR!?

Klart, jag gillar kläder. Som fan, men jag är typ fix. Iallafall för några år framöver.

Jag har i 15 år haft samma klädstil och utöver jeans så nöter jag inte riktigt ut dem. Förövrigt är jag helt upptagen av hålla-mig-varm-modet som är det nya heta. Och det är mest lager på lager.

Iallafall så har vi så vi klarar oss. Precis.

Är det en generationsgrej också? Att inte tycka det är konstigt att prata om pengar?

Swing right back.

Här går jag och anklagar grannarna för att vara sexual deviant då det troligtvis är mig det går rykten om häromkring.

Medan Lars åker till Arvidsjaur dansar Tina naken på bordet.

Nej, men jag fick besök medan Lars var borta. Jag tog med mig hunden för att möta upp Andreas som kom gåendes från Vårvikhållet. När vi kom tillbaka till huset så var grannen tvärs över (N) där för att skotta uppfarten.

Och jag kände mig manad att avdramatisera det hela genom att skämta om Lars, typ att jag borde skotta uppfarten så Lars känner sig välkommen hem (uppfarten har varit igenplogad hela julhelgen).

Varför gjorde jag det? Är det verkligen så konstigt att en tjej, får besök av en kille? Är det mina förutfattade meningar eller grannens? Jag kommer inte ihåg att han reagerade nämnvärt... fast gjorde han kanske det?

Tankarna hinner ju flyga, så då borde ju även grannarnas tankar göra detsamma.

Är det som en vän till mig trodde... att då man blir vuxen så blir man en helt ny person. Man byter musiksmak, slutar med de grövsta skämten och rättar snällt in sig i ledet (nu tror inte jag på den strama gränsdragningen och skrattade, men någonting ligger det ju i det annars skulle jag inte fundera över det nu). Är det nu jag ska börja ha tjejmiddagar för att inte verka suspekt och de enda gångerna mina manliga vänner kommer över är då Lars är hemma och vi ska ha parmiddag?

Eller är det helt enkelt en generationsfråga. Är min generation bättre på att ha vänner oberoende av kön? Eller är det så att alla på den här gatan har vänner bara att jag inte ser dom... och N, han tyckte kanske bara att Lars hade blivit lite mörkare i skägget. Haha, vilket onödigt inlägg i bloggen.

Konstigt det kan bli bara för att man flyttar till en by...

How well will you cope a swingersattack.

Eftersom ni verkar festa loss på min swingers-rädsla så ska jag ge er lite heads up och varna er för följande ting:

Jacuzzi - de har nästan alltid tre sittplatser.

Utomhusjacuzzin - de har alltid minst fyra sittplatser.

Gillestuga - dungeon.

Färgmärkning av festglas - för att hålla koll på var de stoppar ropparna!

Den könshomogena rundturen - "hur länge har ni varit tillsammans nu?"

Den könsheterogena rundturen - skippa rundturen helt.

Utöver det är det klassiska, inverterade, skräckfilms-manöver som tillämpas:

Gå inte dit ljudet kommer ifrån.

Sära inte på er.

Försök inte att fly genom att springa upp på taket.

Skrik fast du har kniven mot strupen.

Romeo och Julia, Lady och Lufsen och Meet the Fockers.

Första kvällen, sängarna och matbordet är det enda som är på plats, därför sitter vi och äter.

Plötsligt ringer det på dörren.

In kommer en man med söderdialekt (nicely put) som hälsar oss välkomna och frågar tusen frågor om Brorsan. Han vill att vi kommer över för att träffa hans hund, men vi tackar nej. Då han stängt dörren tittar vi på varandra och pustar ut. Det var vår närmsta granne och vi hade precis blivit medvetna om att bara för att man har en gräsplätt och ett staket mellan sig så betyder inte det att man inte har ett tretusen gånger mer intimt förhållande till villagrannar än till lägenhetsgrannar.

Vi var lite omskakade.

Efter det har han kommit förbi några gånger, alltid trevlig, men alltid mycket. När jag träffat honom på hundpromenader så har jag lyckats se förbi söderdialekten och uppskatta en granne som erbjuder hjälp med allt från hundpromenader till takskottning (även om en också får erbjudanden om en slurk vatten). Hans fru är trevligast i byn och deras hund... deras hund.

Brorsan föll för Hjördis första gången han såg henne. Som en sann tonåring fick han direkt ätstörningar (nothing else maters), de sms:ade hela nätterna (ylade vid dörren) och de lyckas inte tillräckligt dölja deras iver för varandra (Brorsan juckar mot både lugg och svans medan Hjördis springer runt i nån du-kan-inte-ta-mig, men-ta-mig-dans).

Iallafall var det nyår och Lars och jag hade precis tryckt i oss en hel ytterfilé av någonting då det ringde på dörren. Det var Hjördis. Vi blev inbjudna till grannen, L och hans fru, E för ett glas vin. Lars tackade ja, men vi tittade på varandra med samma rädsla i ögonen.

De är säkert swingers.

Alltid denna rädsla för swingers.

Vi gick över och möttes av ett gigantiskt hus, kritvitt, state of the art, dubbla garage, dubbla badrum, dubbelt allt och dubbla mödrar sittandes i soffan. Vi erbjöds allt samtidigt samtidigt som Brorsan tackade för sig genom att pissa revir på soffan.

Medan Brorsan och Hjördis härjade runt, satt vi och försökte vara trevliga. L och E sprang runt och glömde bort vad de skulle göra och hann sätta sig igen innan de kom på vad det var och mödrarna i soffan tittade på "the grinch" på smärtsamt hög volym.

Ena modern frågade vad klockan var, inte för att hon var rädd för att missa tolvslaget, utan för att missa sista bussen hem. "Men du ska ju sova över!". Den andra modern försökte övertala henne att vänta till tolvslaget, men blev snarare övertalad till att dela på en taxi.

När L började fråga ut Lars "vem som bestämde hemma" så drog jag en dubbel vit lögn och vi tackade för oss.

Vi kom hem och stod med ryggarna mot dörren. Pustandes. Vi får inget hum om vad det är som händer. Hur han lyckas få mer söderdialekt under kvällen trots att inga glas syns till. Hans fru är så trevlig och rolig men han har ingen humor och nästan lite muckandes med sitt mantra "jag vill ju inte vara otrevlig men...", "det har inte jag med att göra, förlåt förlåt".

Jag får avsluta kapitlet här, men jag har en känsla av att jag kommer få göra en kategori av de här inläggen i framtiden.

Ut med det gamla, in med det nya.

Första orden jag och min pappa yttrade i huset jag bor i nu;

Jag: Det luktar konstigt, luktar det mögel?

Pappa: Det luktar gubbe.

En månad senare kramar mamma mig och frågar försiktigt när lukten ska gå ur.

Vi kramar hunden och pälsen luktar källare.

Dagar innan julafton, jag får besök: Det luktar som hemma hos mormor och morfar!

Samtidigt packar Lars upp en nytvättad t-shirt i Arvidsjaur och den luktar: gammalt instängt hus.

Ikväll målade jag om hallen.

Med överbliven färg, grannens pensel och totalt utan minutiös noggrannhet är hallen numera kritvit. Och luktfri.

Numera dansar även jag nerför mördartrappen!

Jag, Lars och min pappa åkte till två hus den dagen.

Först möttes vi i Bönan och tittade på ett torp, utan vatten in till huset och med en brunn vars pump inte ville fungera. Huset lutade och vi kunde inte gå raklång genom dörröppningarna. Jag var överförtjust!

Pappa gick runt och pekade på saker som inte fungerade och vad som skulle behövas fixas inom kort. Takpannorna var uråldriga, det var för litet, oisolerat osv osv. Jag såg bara körsbärsblom och havsutsikt.

Jag påminde pappa om att vi bott i husvagn i ett halvår och att vi inte behövde så mycket, men han med all kunskap fattade ju att det inte var tal om en renovering, det skulle kräva en restaurering. Och vi kunde inte gärna köpa en tomt för närmare en miljon. Huset var tvungen att fungera (även om jag tror vi hade gjort en sjuk vinst på det inom några år (men vi skulle ju ha personlig vinst, inte ekonomisk vinst)).

Vi åkte vidare till hus nummer två på dagordningen. Det var det här huset vi hade spanat extra mycket på och jag tror faktiskt att vi bokade in Bönan-huset endast för att "en borde se fler innan en bestämmer sig".

Min bror kom från jobbet för att titta han med och vips så gick Lars och jag tre steg bakom och lyssnade när min kunniga familj gick runt och knackade och kände och tittade på saker som jag inte hade en aning om vad det var. Vi försökte mest koncentrera oss på att känna efter om vi kunde bo här eller inte. Och det kunde vi.

Jag kände det snabbt och huset var friskt.

Vi hade dock en förrädare i huset, det var en öppen visning och en kille till gick runt och tittade. Jag vässade klorna och så fort jag frågade någonting så accentuerade jag de negativa orden: fogarna i kaklet ser inte hela ut, finns det FARA FÖR VATTENSKADA?

Ett tag senare var Lars i Umeå för att jobba sina sista dagar på sitt gamla jobb (den här historien kräver lite mer av er, så försök att föreställa er händelseförloppet) och jag och min farfar åkte för att titta på huset en gång till. Denna gång var E hemma.

Vi hälsade, han visade gulnade planritningar och gick ett halvt steg bakom oss i rundturen.

För att förstå vad som hände sedan måste jag berätta hur trappan ser ut i det här huset. Det är en garderob. Med lustiga-huset-trappsteg. Och precis lika brant. Och jag överdriver inte!

Jag föreslog för farfar att vi skulle gå runt huset och på så sätt slippa mördartrappen (han har ju ändå två wolverine-höfter). Vi sa hej och tack för titten till E och gick in i källaren. Farfar gick direkt till pannrummet för att inspektera och vi står och dividerar om det var kombinerad olja och el-panna eller bara olja så vips! står E direkt bakom oss. Han har dansat sig ner genom mördartrappen och drar igång oljepannan för att demonstrera. En mördartrapp som jag inte vågade använde förrän en vecka efter inflytt...

Näst på tur: historien om hur tusan vi hade råd och hur mäklare fortfarande inte är min favoritkategori av människor.