The Dude

Ja, jag går runt lite som the Dude om dagarna.

Idag fick jag höra flera gånger att jag fortfarande hade pyjamasen på mig. En velourdress och sporttofflor ger tydligen såna vibbar (jag trodde velourdressar endast gav assosiacioner till svenska hollywoodfruar och glamourmodeller, tji fick jag).

Fick komplimanger för mitt hår som tydligen gör underverk bara genom att ta sig upp från huvudkudden.

Men jag är inte the Dude, förstå mig rätt, jag jämför mig inte med den mest älskade figuren i filmhistorien. Han är en inspiration och idag kom jag omedvetet ett steg närmare bowlingtrofén.

Jag har väldigt långt kvar innan jag kan tituleras Dudinna.

En sak jag är väldigt avundsjuk på är hans förmåga att ta hand om sig själv.

Tappa upp ett bad med levande ljus på badkarskanten, det har jag försökt med några gånger, men det mest ostigt och ensamt.

Tappa upp ett bad med levande ljus på badkarskanten med en till i badkaret? Det känns om möjligt ännu ostigare.

The Dude lyckas.

Jag har långt kvar innan jag kan hälla upp en white russian innan frukost (även om den skulle innehålla fiberflingor), bara jag häller upp ett glas vin till mig själv på en vardag så ekar det bib-hagga.

I husvagnen är det ännu svårare. Testa att dricka ett glas vin i plastglas, velourdress och förtält, det skulle få vilken spott-i-hink finsmakare att skriva in sig på rehab.

Nej, det blev ingen Stockholmsresa i helgen, antingen för att jag är för mycket dude, eller för lite. Jag vet inte än.

Jag vet inte heller om det går snabbare att ta sig ur blues i en husvagn eller om det helt enkelt är omöjligt.

Men i helgen ska det njutas Dude-style. Om jag så ska spela honom hela helgen.