Med reservation för att jag inte är den rikaste knösen i skogen.

Här står en svunnen tid och häckar.

Jag har sett tre amplar under min tid på campingen. Inte fler.

Jag behöver väl inte ens nämna att det inte finns en enda overallsmatchande familj här heller.

Inga dansbands-turnéande par (de parkerar direkt utanför logen).

Jag har sett EN kvinna som när hon hade burit ut campingbordet la på en duk och sedan en liten kruka av någonting blommigt. Men det kändes mer som om hon gillade att snabbt känna sig bekant och bekväm, någon slags rutin i en månadslång husvagnsturné.

Det verkar mer och mer som om campingen inte var den skyddande låtsasvärlden jag trodde. Trenden är att husvagnarna ska vara enorma, jättedyra och bilarna som drar dessa precis lika påkostade, förtälten och utemöblerna nya. Nu vet ju inte jag hur snacket går, men det känns lite som om det här med status dårå smittats även hit.

Jag lite naivt kanske trodde att campinglivet stod utanför allt det här.

Alltså, jag kan förstå om man ska ut och tälta i fjällen och råkar köpa lite för mycket grejer, state of the art liggunderlag, gps med inbyggt allt och dyraste kikaren. Skaffar man en ny hobby (inte husvagnsmärket) så kan iallafall jag känna att jag vill ha allt och bäst och helst på samma gång.

Men jag kommer inte hem med en husvagn för 1 miljon för att vi ska campa en vecka... Ska husvagnen vara ett smycke i trädgården resten av året? Göra grannen avundsjuk? Ska gubbarna mäta... husvagnslängd väl på campingen?

Fast vem vet... de kanske är hyrda hela bunten. Rätt dyrt per vecka, men billigare än mycket annat. Speciellt om man som grannen just nu verkar ha 7 ungar.