Jag tror alla har tänkt på att om man bygger en väg, tre rutor kanske, helt ute i ödemarken så är det fortfarande några bilar som har lyckats ta sig dit och åker fram och tillbaka...
I morse var campingen simcity fast i kött.
Var man än tittade så gick folk, huller om buller med perfekta avstånd. En avloppslunga här, en dunk vatten där.
Massor med nya vagnar har kommit (under natten?).
När jag var ute med hunden vid nio så hade hela campingen precis vaknat. Alla stod och sträckte på sig utanför sin vagn. Några höll på att bära ut campingstolarna, hundar promenerades, fotbollar sparkades.
Jag var för första gången inte ensam i servicehuset.
Jag vet inte riktigt varför jag blir så fascinerad av alla nya människor...
Kanske för att dom såg ut att ta de första trevande stegen efter en rejäl vinterdvala, det är ju ändå 20° i Umeå idag och igår var domedagen nära.
Vid nio kom vi hem till campingen då det börjar det mullra tropic-style. Sen kom regnet.
Vi sitter ute i förtältet och lyssnar... skriker till varandra eftersom regnet slår mot canvastaket som resoneras ner där vi sitter.
Vi leker med Brorsan, vår hund för att distrahera honom under hans första åskstorm. Varje gång det mullrar så ropar vi "Yeay!" och kastar en pipleksak i form av två blonda europeer som kramar om varandra. Han klarade sig igenom stormen utan att springa och gömma sig eller bli orolig.
Brorsan är en liten byrackeliknande gråmelerad cairnterrier. 9 månader, störtkåt och absolut ingen bra vakthund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar