Vi köpte en dödsmaskin.

På morgonen började vi leta efter en husvagn. Det gick rätt fort, vi slog ifrån oss tvivlet och förstod att det här måste ske snabbt, annars kommer vi ändra oss. Som man gör ifall man är lite lat av sig. Det blir enklare att inte göra någon förändring alls i slutändan.

Jag ringde min bror som varit på jakt efter husvagn till sin lilla familj tidigare. Han länkade till en husvagn som fanns i Sandviken. Långt från Umeå. Min bror som är pepp på att köpa saker och att göra klipp åkte ut för att titta på den och med hans ögon köpte vi den.

Två timmar efter köpet var klart hade vi även hyrt ut vår lägenhet i andra hand. Det visade sig att det bildats en liten bostadskö på den korta stund mellan vi bestämt oss och att vi verkligen kunde genomföra det.

Veckan efter åkte vi ner för att hämta den från säljarna (Anders och Lisa Kabe kallar vi dom) och ställa den på min mamma och pappas uppfart.

När vi var utanför Sandviken med lånad bil för att hämta den började de största snöflingorna falla och la sig som ett litet täcke på vår bäbis.

Den var större än vad vi trodde... större än husvagnen jag och min familj åkte till Öland med då jag var liten.

Min pappa hade ställt in en kall bygglampa i den för att vi skulle kunna ordna med lite småsaker medan vi var hemma och medan vi satt där smått illamående av det gröna skenet bestämde sig min pappa för att det var dags att introducera oss för vår mardröm: Gasol.

Det enda jag visste om gasol var att det är livsfarligt och smaksatt.

Medan han tände värmen (gasollåga i garderoben), kylen (gasollåga i kylen) och spisen satt jag och Lars på helspänn redo att få våra ögonbryn bortsvedda. Numera är den testtryckt (så att man vet att ingen gasol läcker ut och läcker in under natten. Nu vet jag även att gasol lägger sig på golvet och sakta fylls på, den söver och sedan dödar).

Nästa livsfara är knallgasen, jag berättar om den senare.