Camping är INTE alltid en social grej.

Det kom en husvagn och parkerade framför vår husvagn. Nästan alla säsongsplatser var ju bokade på vår sida så vi har väntat grannar.
Eftersom första mötet med grannen på andra sidan inte gick helt smärtfritt så blev jag både glad och nervös. Såg barn, cool! Där har vi potentiella hundpromenerare (jag hann tillochmed drömma mig bort och såg oss alla spela lite badminton på gräsmattan). De parkerade husvagnen så vi fick lite efterlängtad skugga och när dom hade kommit tillrätta i sina solstolar så gick jag dit för att säga hej.

Första reaktionen var... men vad konstiga dom är. Här ska vi bo hela sommaren bredvid varandra och mannen vill inte ens hejja och kvinnan var lite reserverad. Barnen tittade förundrade och lite elakt. Sådär som barn gör för att backa upp föräldrarna (den blicken borde skickas ut i rymden så att marsianerna kan förstå vad detta "familj" är).
Jo, vi pratade lite om vädret, campingen och sen avslutade jag med "hur länge ska ni bo här?"

-Tisdag.

Då förstod jag. Jag hade dragit på mig helt fel konversationsbyxor.

Jag förstod också att campare är inte så som man tänker att dom ska vara. Det är inte en social grej som gör att folk åker ut och bor i täta rader. De behöver inte alls gilla att prata med en tjej med spretigt hår som råkar bo i husvagnen bredvid och som dessutom är alldeles för trevlig med tanke på att vi kommer skymta varandra i fyra dagar.
Jag kände mig som paret i sitcoms som är alldeles för påflugna, sociala och trevliga och att det sedan ska visa sig att dom hade en mööörk swingersagenda.

Jag höll mig undan resten av tiden dom bodde här. Skämdes. En gång mötte jag mammans ögon. Jag log. Hon gick in.