Än är jag inte tyngdlös.

Det är helt otroligt vad mycket skit man samlar på sig under ett kvarts liv (ja, jag har planerat att bli 112 år). I mitt examensarbete sålde jag allt jag ägde för att leva enklare, ingen boksamling ska få förklara vem jag är, inga grejer skulle få tynga ner mig.

Jag sålde massor med grejer under utställningen (jag förstår att jag inte hade det bästa försäljningsknepet när jag berättade varför jag sålde grejerna), träffade massor med människor. Jag såg dessutom ett mönster hos besökarna.

Endel pratade massor om hur dom hade tänkt på samma sak i evigheter medan dom shoppade loss.

Vissa satt sig ner på ångestbänken och suckade, kände att dom hade nästlat in sig för hårt för att kunna göra samma resa.

Endel nickade och pratade om en osorterad låda i källaren som fortfarande gav dom lite tyngd.

Jag vet att det här inte var det bästa konsteventet någonsin, att göra den här resan är väl inte direkt ovanlig heller, men det kändes fantastiskt att göra någonting som kändes. Stay real osv.

Illustrationen av min resa var fin, loppisen på den konstiga platsen (BildMuseets foajé) gav många frågor i stil med "Vad är det här" "Är det dina grejer?" som i sin tur ledde över samtalet till den andra delen i mitt verk; att prata med varje besökare om status, standard och livet.

Herregud vad pretentiöst det låter, men allt var väldigt opretentiöst i stunden.

Det är också första gången jag kände behov av att prata med besökare, åskådare, någonsin i min "konstnärskarriär".

Min "konstnärskarriär" har förresten börjat närma sig en ren karriär. Inte än på ett tag behöver jag ta deltidsjobb för att kunna finansiera mitt verkliga yrke och så länge det kan dröja så är jag en happy camper. Hehe... Happy camper. Got it? Got it?

Jo, men grejerna man samlar på sig under en livstid. Det var ju det som var huvudhistorien i detta inlägg.

Jag hann aldrig sortera livet helt innan utställningen började. Jag och Lars hade sedan tidigare ett förråd i en källare och det är numera smockfullt. Sakerna som inte såldes på loppisen hämtades av Myrornas, det är inte det som tar plats. Nej, förrådet är fyllt med saker som vi inte såg för alla saker. Ni vet, sista kassarna från en lägenhet, en dator, en stol, en kartong man hittade längst in i garderoben som vi inte hann sortera osv.

Det ska vara tomt innan sommaren är slut.

Sen ringer min mamma och säger att det är dags att sortera alla kartonger jag har i deras garage. Kartonger som inte sett dagsljus sen vi flyttade från bomhus till furuvik. Då jag var 12.

Inte mycket ska väl sparas av detta, men jag kan inte riktigt förmå mig att slänga det osett. Så i sommar ska det även sorteras nostalgi.

Än är jag inte tyngdlös, men det här ska bli sommaren då jag gav det ett redigt försök.