Romeo och Julia, Lady och Lufsen och Meet the Fockers.

Första kvällen, sängarna och matbordet är det enda som är på plats, därför sitter vi och äter.

Plötsligt ringer det på dörren.

In kommer en man med söderdialekt (nicely put) som hälsar oss välkomna och frågar tusen frågor om Brorsan. Han vill att vi kommer över för att träffa hans hund, men vi tackar nej. Då han stängt dörren tittar vi på varandra och pustar ut. Det var vår närmsta granne och vi hade precis blivit medvetna om att bara för att man har en gräsplätt och ett staket mellan sig så betyder inte det att man inte har ett tretusen gånger mer intimt förhållande till villagrannar än till lägenhetsgrannar.

Vi var lite omskakade.

Efter det har han kommit förbi några gånger, alltid trevlig, men alltid mycket. När jag träffat honom på hundpromenader så har jag lyckats se förbi söderdialekten och uppskatta en granne som erbjuder hjälp med allt från hundpromenader till takskottning (även om en också får erbjudanden om en slurk vatten). Hans fru är trevligast i byn och deras hund... deras hund.

Brorsan föll för Hjördis första gången han såg henne. Som en sann tonåring fick han direkt ätstörningar (nothing else maters), de sms:ade hela nätterna (ylade vid dörren) och de lyckas inte tillräckligt dölja deras iver för varandra (Brorsan juckar mot både lugg och svans medan Hjördis springer runt i nån du-kan-inte-ta-mig, men-ta-mig-dans).

Iallafall var det nyår och Lars och jag hade precis tryckt i oss en hel ytterfilé av någonting då det ringde på dörren. Det var Hjördis. Vi blev inbjudna till grannen, L och hans fru, E för ett glas vin. Lars tackade ja, men vi tittade på varandra med samma rädsla i ögonen.

De är säkert swingers.

Alltid denna rädsla för swingers.

Vi gick över och möttes av ett gigantiskt hus, kritvitt, state of the art, dubbla garage, dubbla badrum, dubbelt allt och dubbla mödrar sittandes i soffan. Vi erbjöds allt samtidigt samtidigt som Brorsan tackade för sig genom att pissa revir på soffan.

Medan Brorsan och Hjördis härjade runt, satt vi och försökte vara trevliga. L och E sprang runt och glömde bort vad de skulle göra och hann sätta sig igen innan de kom på vad det var och mödrarna i soffan tittade på "the grinch" på smärtsamt hög volym.

Ena modern frågade vad klockan var, inte för att hon var rädd för att missa tolvslaget, utan för att missa sista bussen hem. "Men du ska ju sova över!". Den andra modern försökte övertala henne att vänta till tolvslaget, men blev snarare övertalad till att dela på en taxi.

När L började fråga ut Lars "vem som bestämde hemma" så drog jag en dubbel vit lögn och vi tackade för oss.

Vi kom hem och stod med ryggarna mot dörren. Pustandes. Vi får inget hum om vad det är som händer. Hur han lyckas få mer söderdialekt under kvällen trots att inga glas syns till. Hans fru är så trevlig och rolig men han har ingen humor och nästan lite muckandes med sitt mantra "jag vill ju inte vara otrevlig men...", "det har inte jag med att göra, förlåt förlåt".

Jag får avsluta kapitlet här, men jag har en känsla av att jag kommer få göra en kategori av de här inläggen i framtiden.