Jag är fortfarande lite osäker på vad han jobbat med i alla år... När han var 12 hade han sparat ihop till sin första segelbåt. Bara det är imponerande. När jag var tretton hade jag sparat ihop till... en klarinett.
Han har jobbat som möbelsnickare, snickare, han har ritat hus, han har räknat på hus, han har haft en byggfirma med hela familjen anställd och nu är han en rastlös pensionär.
Han bollar min brors ombyggnationer med vår rustning med mamma och pappas nya hus som skall byggas i Vemdalen i sommar. Och inget av dessa projekt blir lämnat utanför.
Han är drivande i vad som behövs göras inför nästa vinter med vårt hus.
Nytt tak, gärna nya fönster, en kamin ska in och helst vill han nog se att badrummet rustas och det sätts in en ny trappa. Hur skulle vi klara oss utan honom?
Varje vecka kommer han hit med nya ritningar av vårt omätbara skeva hus. Det fikas och planeras och pratas om praktiska saker och stil.
Och jag tror att hans och min stil är väldigt lika. Båda tänker stort, båda tänker praktiskt och båda tänker klassiskt. Han siar om framtiden: enplansvillor är på väg ut, in kommer funkisen. Då resten av familjen tvekar om mitt omdöme i en stilfråga så fattar farfar grejen.
Idag fick vi ett paket med det roligaste. En massa A3-sidor med ritningar av huset där vi själva kan sätta in fönster och mellanväggar.
Som en lite mer avancerad, lite dyrare målarbok.
Han har kommit på hur vi ska kunna byta ut fönstren i hela huset för en liten penning. Nu vill han att vi ska placera ut våra drömmar på ritningarna.
Jag frågade hur stora fönstren kunde vara utan att det blir allt för stora energiförluster (för det är ju a och o det där har jag märkt). Men döm om min förvåning då han säger: strunta i det nu, nu ska du beskriva precis som du vill ha det så vi har någonting att jobba mot.
Är man farfar och sett sitt barnbarn genom alla år och perioder, blöjbarn, tomterädd och tonårsawkward så förstår jag om det skulle vara svårt att acceptera att en blivit vuxen. Men inte han. Förutom lite trixande med bollen första månaden (den ligger hos oss nu) så är han i perfekt balans mellan att vara hjälpsamt drivande och inkännande av vad vi vill.
Han har alltid hetat Tarzan. "Taschan". Min farfar. Och vad skulle vi göra utan honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar