Jag orkar inte med UnderbaraClara och resten av gänget.
Det som ska fungera inspirerande blir ju bara platt fall. Vem har råd, vem har tid?
Vem orkar som gravid gå runt och testa var second hand-fynden skall stå i barnkammaren? Hur liten är världen då hemmet är så viktigt?
Jag blir nästan lite stolt över vårt ofärdiga sovrum och våra nu krossade inredningsdrömmar.
Jag blir nämligen så totalt provocerad.
Ännu mindre orkar jag med husmorsdebatten. Alltså bokstavligen. Jag orkar inte ens läsa en debattartikel om skiten.
Jag blir sugen på att måla köket metalsvart med vinröd... nej. Jag blir ju inte sugen på någonting alls. Jag är inte mitt kök för bövelen! Du är inte ditt kök heller.
"Vänta tills ni har flyttat in, så ser ni vad ni vill göra för förändringar" var tipset. Jättebra tips! För nu märker jag hur jag inte vill ändra en endaste liten grej. Det här huset är som det är. Jag bor i det och vi är polare. Det är inte en svag vän som faller för grupptrycket, huset fungerar (sånär på en stressfaktur i skenbenet) och jag bor i det.
Kruxet jag kan känna i allt det här är att resten av mig följer med. Min taskiga hy är min polare! Min klädstil är en oberoende vän som jag omöjligt kan påverka.
Men so what. Jag är inte min hy heller.
Men vad är jag då?
Jag återkommer.
Vad synd att du känner så!
SvaraRaderaFör mig så ger det energi att pyssla och fixa - det är inte det minsta jobbigt. Då skulle jag ju göra något annat istället :)
Allt gott
Nu är det ju inte ditt pysslande eller vad folk gör hemma (oavsett i blogg eller privat) som stör mig, jag nördar ju runt i helt andra medier och material. Det är helt enkelt mina egna existentiella problem som bubblar.
SvaraRaderaDet är ju ingens "fel" att jag känner mig provocerad, utan som sagt, mina egna krav på hur jag känner att jag måååste ha det som jag sakta men säkert reder ut.
Och huuur sjutton hittade du hit till mina grubblerier? :D