Bitter, Jag?

Kanske lite.

Livet leker inte alltid då pengarna inte räcker till. Nog skulle jag leta fynd och planera hus och minsta hörn om jag hade pengar och ro att göra det. Men nu har jag inte det (och det är ju självvalt, vi kunde ha bott kvar i husvagnen, vi kunde ha flyttat in i en etta).

Bara en sådan liten sak att om vi hade haft pengarna och tryggheten från och med att vi flyttade in så hade det varit annat ljud i skällan. For sure!

Med några månader av sparsamt leverne och magkatarr så motiverar man annat som viktigt. Det är en självbevarelsedrift att utvecklas, finns det pengar att spendera så kanske det hamnar på kläder och inredning, finns det tid i massor kanske det är en roman som skrivs. Och nu tror jag inte att jag med samma självklarhet kommer sukta efter dyrlampan eller drömmen om det perfekta badrummet i framtiden.

Kanske har jag klivit in i någon slags bitterhet, men jag känner också att det isånnafall är en väldigt kreativ bitterhet.

Jag gillar inte riktigt kulörten på mina tidigare spenderarbyxor och funderar kring det.

Men jag kanske inte kvalificeras in i bitterfacket då min framtid fortfarande är ljus? För det är den. Allting bollas inför framtiden. Jag sår frön, kastar ut agn, hej vad det pusslas i livspusslet!

Det är bara lite mycket/lite just nu och inte många skördar har tagits in.

Jag tänker, därför bloggar jag.

Jag orkar inte!

Jag orkar inte med UnderbaraClara och resten av gänget.

Det som ska fungera inspirerande blir ju bara platt fall. Vem har råd, vem har tid?

Vem orkar som gravid gå runt och testa var second hand-fynden skall stå i barnkammaren? Hur liten är världen då hemmet är så viktigt?

Jag blir nästan lite stolt över vårt ofärdiga sovrum och våra nu krossade inredningsdrömmar.

Jag blir nämligen så totalt provocerad.

Ännu mindre orkar jag med husmorsdebatten. Alltså bokstavligen. Jag orkar inte ens läsa en debattartikel om skiten.

Jag blir sugen på att måla köket metalsvart med vinröd... nej. Jag blir ju inte sugen på någonting alls. Jag är inte mitt kök för bövelen! Du är inte ditt kök heller.

"Vänta tills ni har flyttat in, så ser ni vad ni vill göra för förändringar" var tipset. Jättebra tips! För nu märker jag hur jag inte vill ändra en endaste liten grej. Det här huset är som det är. Jag bor i det och vi är polare. Det är inte en svag vän som faller för grupptrycket, huset fungerar (sånär på en stressfaktur i skenbenet) och jag bor i det.

Kruxet jag kan känna i allt det här är att resten av mig följer med. Min taskiga hy är min polare! Min klädstil är en oberoende vän som jag omöjligt kan påverka.

Men so what. Jag är inte min hy heller.

Men vad är jag då?

Jag återkommer.

Fanfar till Farfar!

Min farfar har stil han.

Jag är fortfarande lite osäker på vad han jobbat med i alla år... När han var 12 hade han sparat ihop till sin första segelbåt. Bara det är imponerande. När jag var tretton hade jag sparat ihop till... en klarinett.

Han har jobbat som möbelsnickare, snickare, han har ritat hus, han har räknat på hus, han har haft en byggfirma med hela familjen anställd och nu är han en rastlös pensionär.

Han bollar min brors ombyggnationer med vår rustning med mamma och pappas nya hus som skall byggas i Vemdalen i sommar. Och inget av dessa projekt blir lämnat utanför.

Han är drivande i vad som behövs göras inför nästa vinter med vårt hus.

Nytt tak, gärna nya fönster, en kamin ska in och helst vill han nog se att badrummet rustas och det sätts in en ny trappa. Hur skulle vi klara oss utan honom?

Varje vecka kommer han hit med nya ritningar av vårt omätbara skeva hus. Det fikas och planeras och pratas om praktiska saker och stil.

Och jag tror att hans och min stil är väldigt lika. Båda tänker stort, båda tänker praktiskt och båda tänker klassiskt. Han siar om framtiden: enplansvillor är på väg ut, in kommer funkisen. Då resten av familjen tvekar om mitt omdöme i en stilfråga så fattar farfar grejen.

Idag fick vi ett paket med det roligaste. En massa A3-sidor med ritningar av huset där vi själva kan sätta in fönster och mellanväggar.

Som en lite mer avancerad, lite dyrare målarbok.

Han har kommit på hur vi ska kunna byta ut fönstren i hela huset för en liten penning. Nu vill han att vi ska placera ut våra drömmar på ritningarna.

Jag frågade hur stora fönstren kunde vara utan att det blir allt för stora energiförluster (för det är ju a och o det där har jag märkt). Men döm om min förvåning då han säger: strunta i det nu, nu ska du beskriva precis som du vill ha det så vi har någonting att jobba mot.

Är man farfar och sett sitt barnbarn genom alla år och perioder, blöjbarn, tomterädd och tonårsawkward så förstår jag om det skulle vara svårt att acceptera att en blivit vuxen. Men inte han. Förutom lite trixande med bollen första månaden (den ligger hos oss nu) så är han i perfekt balans mellan att vara hjälpsamt drivande och inkännande av vad vi vill.

Han har alltid hetat Tarzan. "Taschan". Min farfar. Och vad skulle vi göra utan honom.

Shabby chic! ..........I kid U

Vietnam i taket vårt.

Inredning alltså... jag har stora men ändock lagomt ödmjuka drömmar för det här huset.

Initialt nämnde jag The graduate, The ice storm, Om jag vänder mig om, LA Story, Tillbaka till framtiden och Hjärtlösa typer som inspiration. Alla filmtitlar btw. Jag gjorde tillochmed en pärm där jag kunde samla inspirationen då vi flyttade in (däri ligger nu fem olika gröna nyanser och resten tomma plastfickor) men som ni vet så tryter ekonomin och jag har inte en fungerande verkstad än. Så tillsvidare blire som vanligt. Vita väggar, någonting vintage och lite mörkt trä. Hipster-etta helt enkelt..

Hur kan det komma sig att jag jobbar med inredning i mina arbeten och verk samtidigt som jag tycker att inredning kan vara ett av det vidrigaste av navelskåderi trots det helt opersonligt, tomma, kapitalistiska arbete som finns?

Ah, just ja...

Iallafall.

Det är intressant, eftersom jag tycker inredning är intressant, hur små saker gör ett rum.

Hallen t ex. När jag målade vitt så märkte jag hur E hade lagat tapeten på flera ställen. Lappat som man lappar en bävernylonoverall. Då jag målade vitt så framträdde dessa skarvar och tapetens kanter fladdrade lite löst. Såg inte så bra ut.

Men nu när vi haft det såhär i en vecka eller så, så märker jag att jag gillar det. Jag gillar att väggen är lappad och sliten men vit. Herregud, låter som shabby chic-vidrigheter. Men väggen är mer Clay Ketter än någonting annat.

Apropå Clay Ketter så blir vårt framtida sovrum aldrig klart. Någonting vi kunde ha fixat över en helg drar uuuuut på tiden. Kanske är det för att vi inte riktigt kan bestämma oss, men troligtvis för att inte någon av oss känner oss så himla säkra på vad vi håller på med. Sätta gips och spackla vore väldans mycket enklare om väggarna var räta och raka*. Nu går jag runt och bygger spackel på spackel för att gömma 3mm-skarvar, men det känns inte rätt. Så jag slutar för att inte spackla in mig i ett hörn.

Vi behöver hjälp.

Clay Ketter

*Att huset inte är rätvinkligt och rakt har vi fått bekräftat från farfar som ritat planerna på nya taket. Det finns en vinkel i det här huset, som inte stämmer. Men vi vet inte vilken, eller var den är. Spännande!

Vi kommer behöva riva taket, måtta och sedan bygga takstolar eftersom.

Mer zen, mindre sen.

Jag flyttade inte till Umeå för att jag valde det, utan för att jag kom in på skolan där. Jag hade inte heller någon uppfattning om Umeå innan jag kom dit (som ensam tonåring i Sverige hade jag missat att Umeå var straight edge-meckat).

"De parkerar på trottoaren" var det enda jag kom hem med efter att ha varit på intervju, som om jag bara sett storgatan på hela vistelsen.

Efter 6 år kändes det dock som om jag lämnade Umeå, inte att jag flyttade till Gävle. Men det som gör att jag känner mig säker på att jag hamnat rätt nu är mitt engagemang.

Jag vill mer, jag vill starta fler projekt, jag vill jobba för den här stan och jag tror det har att göra med att jag ser min framtid här.

Jag väntar inte på sen, jag är nu.

Vi har bestämt oss för att satsa på potatis och morötter i trådgården i sommar.

Fint.

http://ifilmernajagser.blogspot.com/2011/01/en-van.html

Och mitt i natten så blir jag alldeles gråtmild. Jana. Husvagnen. Campingen. Sjön. Den där solen på armen.

Största inredningsfrågan just nu.

Jag gick igenom några lådor som stått hemma hos mamma och pappa och hittade min studentmössa.

Jag drog på mig den och en grön klänning jag hittade (som jag fick när jag var tolv, men först nu fyllde jag ut den) och paraderade runt.

Just nu ligger den på skänken i sovrummet.

Rätt fin där.

Hur är det med studentmössor? Kan man inte få låtsas som om det var en bedrift att få den och börja använda den på Valborg? Låta den gulna lite i hyllan, ligga framme och vara (som Lovisa skulle ha skrivit) förritin? Eller är det bara bittert.

Hur vi har råd.

Vi köpte huset för 800 000kr. 80 000kr i vinst från bostadsrätten kunde jag pytsa in som handpenning och vi köpte huset en månad innan bankerna började ta ut 15% i handpenning.

720000kr i lån betyder att vi betalar tillbaka ca 3800kr varje månad.

Utöver det så tillkommer sophämtning, vatten och el. EL!

Vi betalar mer för el än för lån just nu eftersom huset är gjort av papper och vi har en elpanna. Så just nu har vi nog en boendekostnad på närmare 8000kr.

Men i sommar, då djävlar kommer vi vara nere på 4500-5000kr i månaden och till nästa vinter så ska vi ha kamin och den lummiga trädgården skall ligga i bitar i vår källare. Muahahaha!

När vi flyttade till Gävle så hade inte någon av oss jobb. Jag fick ett och började jobba ca 3 veckor efter vi kom ner. Då bodde vi fortfarande i husvagnen och fick inte tag på någon hyreslägga.

Morsan och farsan fattade grejen och gick in som medlåntagare (och de kunde de göra utan problem eftersom min mormor sålde sitt hus i samma veva. Hej mormor, jag vet att du läser! (förlåt för att jag använder 4 sorters svärord i det här inlägget)). De står på kontraktet, men jag hoppas kunna kicka ut dom så fort som möjligt.

För det behöver Lars ha jobb.

Jag jobbar 40% som projektutvecklare och får ut ca 6500kr/månaden. Men jag har även 30 extraknäck (nej, men dock 5st) och några fakturor som väntar på att bli utskickade. Så det går precis vägen.

Det konstiga är att normalt sätt brukar jag bli stirrig av att inte ha pengar. Allt är skit osv. Men här är jag lugn på nått sätt. Jag tyckte det var sjukt lyxigt att köpa en läppenna (90-talet, hör du mig?) häromveckan. Men utöver mat och hus så blir det inte. mycket. över.

Men!

Det. gör. inget.

Aldrig någonsin tidigare har jag tyckt att det varit riktigt så lyxigt att köpa en läppenna, så hey! Yeay för mig!

Jag är sjukt bra på att laga spiksoppa och ta hand om rester. Jag behöver inte nya kläder (jag köpte ett par jeans och en magtröja då jag började jobbet).

Det här skriver jag inte för att det låter bra och ballt, men är det bara jag som får totalångest av säsongskläder och köphysterin? Jag kanske läser för många skitbloggar, men jag fattar inte hur man orkar ha en till väska i garderoben. VEM BRYR SIG OM MINA SKOR!?

Klart, jag gillar kläder. Som fan, men jag är typ fix. Iallafall för några år framöver.

Jag har i 15 år haft samma klädstil och utöver jeans så nöter jag inte riktigt ut dem. Förövrigt är jag helt upptagen av hålla-mig-varm-modet som är det nya heta. Och det är mest lager på lager.

Iallafall så har vi så vi klarar oss. Precis.

Är det en generationsgrej också? Att inte tycka det är konstigt att prata om pengar?

Swing right back.

Här går jag och anklagar grannarna för att vara sexual deviant då det troligtvis är mig det går rykten om häromkring.

Medan Lars åker till Arvidsjaur dansar Tina naken på bordet.

Nej, men jag fick besök medan Lars var borta. Jag tog med mig hunden för att möta upp Andreas som kom gåendes från Vårvikhållet. När vi kom tillbaka till huset så var grannen tvärs över (N) där för att skotta uppfarten.

Och jag kände mig manad att avdramatisera det hela genom att skämta om Lars, typ att jag borde skotta uppfarten så Lars känner sig välkommen hem (uppfarten har varit igenplogad hela julhelgen).

Varför gjorde jag det? Är det verkligen så konstigt att en tjej, får besök av en kille? Är det mina förutfattade meningar eller grannens? Jag kommer inte ihåg att han reagerade nämnvärt... fast gjorde han kanske det?

Tankarna hinner ju flyga, så då borde ju även grannarnas tankar göra detsamma.

Är det som en vän till mig trodde... att då man blir vuxen så blir man en helt ny person. Man byter musiksmak, slutar med de grövsta skämten och rättar snällt in sig i ledet (nu tror inte jag på den strama gränsdragningen och skrattade, men någonting ligger det ju i det annars skulle jag inte fundera över det nu). Är det nu jag ska börja ha tjejmiddagar för att inte verka suspekt och de enda gångerna mina manliga vänner kommer över är då Lars är hemma och vi ska ha parmiddag?

Eller är det helt enkelt en generationsfråga. Är min generation bättre på att ha vänner oberoende av kön? Eller är det så att alla på den här gatan har vänner bara att jag inte ser dom... och N, han tyckte kanske bara att Lars hade blivit lite mörkare i skägget. Haha, vilket onödigt inlägg i bloggen.

Konstigt det kan bli bara för att man flyttar till en by...

How well will you cope a swingersattack.

Eftersom ni verkar festa loss på min swingers-rädsla så ska jag ge er lite heads up och varna er för följande ting:

Jacuzzi - de har nästan alltid tre sittplatser.

Utomhusjacuzzin - de har alltid minst fyra sittplatser.

Gillestuga - dungeon.

Färgmärkning av festglas - för att hålla koll på var de stoppar ropparna!

Den könshomogena rundturen - "hur länge har ni varit tillsammans nu?"

Den könsheterogena rundturen - skippa rundturen helt.

Utöver det är det klassiska, inverterade, skräckfilms-manöver som tillämpas:

Gå inte dit ljudet kommer ifrån.

Sära inte på er.

Försök inte att fly genom att springa upp på taket.

Skrik fast du har kniven mot strupen.

Romeo och Julia, Lady och Lufsen och Meet the Fockers.

Första kvällen, sängarna och matbordet är det enda som är på plats, därför sitter vi och äter.

Plötsligt ringer det på dörren.

In kommer en man med söderdialekt (nicely put) som hälsar oss välkomna och frågar tusen frågor om Brorsan. Han vill att vi kommer över för att träffa hans hund, men vi tackar nej. Då han stängt dörren tittar vi på varandra och pustar ut. Det var vår närmsta granne och vi hade precis blivit medvetna om att bara för att man har en gräsplätt och ett staket mellan sig så betyder inte det att man inte har ett tretusen gånger mer intimt förhållande till villagrannar än till lägenhetsgrannar.

Vi var lite omskakade.

Efter det har han kommit förbi några gånger, alltid trevlig, men alltid mycket. När jag träffat honom på hundpromenader så har jag lyckats se förbi söderdialekten och uppskatta en granne som erbjuder hjälp med allt från hundpromenader till takskottning (även om en också får erbjudanden om en slurk vatten). Hans fru är trevligast i byn och deras hund... deras hund.

Brorsan föll för Hjördis första gången han såg henne. Som en sann tonåring fick han direkt ätstörningar (nothing else maters), de sms:ade hela nätterna (ylade vid dörren) och de lyckas inte tillräckligt dölja deras iver för varandra (Brorsan juckar mot både lugg och svans medan Hjördis springer runt i nån du-kan-inte-ta-mig, men-ta-mig-dans).

Iallafall var det nyår och Lars och jag hade precis tryckt i oss en hel ytterfilé av någonting då det ringde på dörren. Det var Hjördis. Vi blev inbjudna till grannen, L och hans fru, E för ett glas vin. Lars tackade ja, men vi tittade på varandra med samma rädsla i ögonen.

De är säkert swingers.

Alltid denna rädsla för swingers.

Vi gick över och möttes av ett gigantiskt hus, kritvitt, state of the art, dubbla garage, dubbla badrum, dubbelt allt och dubbla mödrar sittandes i soffan. Vi erbjöds allt samtidigt samtidigt som Brorsan tackade för sig genom att pissa revir på soffan.

Medan Brorsan och Hjördis härjade runt, satt vi och försökte vara trevliga. L och E sprang runt och glömde bort vad de skulle göra och hann sätta sig igen innan de kom på vad det var och mödrarna i soffan tittade på "the grinch" på smärtsamt hög volym.

Ena modern frågade vad klockan var, inte för att hon var rädd för att missa tolvslaget, utan för att missa sista bussen hem. "Men du ska ju sova över!". Den andra modern försökte övertala henne att vänta till tolvslaget, men blev snarare övertalad till att dela på en taxi.

När L började fråga ut Lars "vem som bestämde hemma" så drog jag en dubbel vit lögn och vi tackade för oss.

Vi kom hem och stod med ryggarna mot dörren. Pustandes. Vi får inget hum om vad det är som händer. Hur han lyckas få mer söderdialekt under kvällen trots att inga glas syns till. Hans fru är så trevlig och rolig men han har ingen humor och nästan lite muckandes med sitt mantra "jag vill ju inte vara otrevlig men...", "det har inte jag med att göra, förlåt förlåt".

Jag får avsluta kapitlet här, men jag har en känsla av att jag kommer få göra en kategori av de här inläggen i framtiden.

Ut med det gamla, in med det nya.

Första orden jag och min pappa yttrade i huset jag bor i nu;

Jag: Det luktar konstigt, luktar det mögel?

Pappa: Det luktar gubbe.

En månad senare kramar mamma mig och frågar försiktigt när lukten ska gå ur.

Vi kramar hunden och pälsen luktar källare.

Dagar innan julafton, jag får besök: Det luktar som hemma hos mormor och morfar!

Samtidigt packar Lars upp en nytvättad t-shirt i Arvidsjaur och den luktar: gammalt instängt hus.

Ikväll målade jag om hallen.

Med överbliven färg, grannens pensel och totalt utan minutiös noggrannhet är hallen numera kritvit. Och luktfri.

Numera dansar även jag nerför mördartrappen!

Jag, Lars och min pappa åkte till två hus den dagen.

Först möttes vi i Bönan och tittade på ett torp, utan vatten in till huset och med en brunn vars pump inte ville fungera. Huset lutade och vi kunde inte gå raklång genom dörröppningarna. Jag var överförtjust!

Pappa gick runt och pekade på saker som inte fungerade och vad som skulle behövas fixas inom kort. Takpannorna var uråldriga, det var för litet, oisolerat osv osv. Jag såg bara körsbärsblom och havsutsikt.

Jag påminde pappa om att vi bott i husvagn i ett halvår och att vi inte behövde så mycket, men han med all kunskap fattade ju att det inte var tal om en renovering, det skulle kräva en restaurering. Och vi kunde inte gärna köpa en tomt för närmare en miljon. Huset var tvungen att fungera (även om jag tror vi hade gjort en sjuk vinst på det inom några år (men vi skulle ju ha personlig vinst, inte ekonomisk vinst)).

Vi åkte vidare till hus nummer två på dagordningen. Det var det här huset vi hade spanat extra mycket på och jag tror faktiskt att vi bokade in Bönan-huset endast för att "en borde se fler innan en bestämmer sig".

Min bror kom från jobbet för att titta han med och vips så gick Lars och jag tre steg bakom och lyssnade när min kunniga familj gick runt och knackade och kände och tittade på saker som jag inte hade en aning om vad det var. Vi försökte mest koncentrera oss på att känna efter om vi kunde bo här eller inte. Och det kunde vi.

Jag kände det snabbt och huset var friskt.

Vi hade dock en förrädare i huset, det var en öppen visning och en kille till gick runt och tittade. Jag vässade klorna och så fort jag frågade någonting så accentuerade jag de negativa orden: fogarna i kaklet ser inte hela ut, finns det FARA FÖR VATTENSKADA?

Ett tag senare var Lars i Umeå för att jobba sina sista dagar på sitt gamla jobb (den här historien kräver lite mer av er, så försök att föreställa er händelseförloppet) och jag och min farfar åkte för att titta på huset en gång till. Denna gång var E hemma.

Vi hälsade, han visade gulnade planritningar och gick ett halvt steg bakom oss i rundturen.

För att förstå vad som hände sedan måste jag berätta hur trappan ser ut i det här huset. Det är en garderob. Med lustiga-huset-trappsteg. Och precis lika brant. Och jag överdriver inte!

Jag föreslog för farfar att vi skulle gå runt huset och på så sätt slippa mördartrappen (han har ju ändå två wolverine-höfter). Vi sa hej och tack för titten till E och gick in i källaren. Farfar gick direkt till pannrummet för att inspektera och vi står och dividerar om det var kombinerad olja och el-panna eller bara olja så vips! står E direkt bakom oss. Han har dansat sig ner genom mördartrappen och drar igång oljepannan för att demonstrera. En mördartrapp som jag inte vågade använde förrän en vecka efter inflytt...

Näst på tur: historien om hur tusan vi hade råd och hur mäklare fortfarande inte är min favoritkategori av människor.