Lagom äventyrlig dag.

Det är fotbollscup på ängarna bredvid campingen. Från ena dagen till den andra så skiftade språket från norska till fotbollssvenska på campingen.

Men eftersom alla är upptagna med att antingen spela fotboll eller titta på fotboll så var det äntligen inte så hårt tryck på äventyrsgolfen.

Jag och V passade på.

Två rundor spelade vi på den fantastiska men lite naggade minigolfbanan. Den som vann skulle bjuda på slush puppie.

Banan är det närmsta amerikansk minigolf (se "Kvinnan som föll överbord" för närmare detaljer) jag sett i Sverige.

Vi slutade lika (lika mycket) och skippade slushen. Istället blev det glass och ytterligare en film i husvagnen.

Det närmaste kuf vi har här är en glad skit.

Medan jag var ute med hans syster igår så hann Lars dra hem en massa prylar till husvagnen.

Mitt på bordet står en förstärkare, runt den lödpenna och annat. It's cool.

Men det ser inte så bra ut märkte jag att det även står en förstärkare ute i förtältet. Det var liksom pricken över i:et som tog förtältet från "belamrat" till "upplag för heta varor".

Lars påminner numer om K som bor några vagnar bort. K har bott här året runt i 15 år.

Hans uteplats är den mest uppstyrda. Skärmtak, vindskydd, ljusslingor, solcellslampor, pallgolv, mattor och ett bord fyllt av grejer. Bl a lödpenna.

K är nog närmare 80 år och bygger modellflygplan. "Måste ju ha någonting att fördriva tiden med". Någon kväll i veckan tar han ut den radiostyrda helikoptern och visar sina skills och det bildas alltid en klunga åskådare vid hans uteplats. Jag tror han längtar tills campingen blir lite lugnare så han kan dra igång modellflygplanen igen.

När jag pratat om honom med vänner så har jag sagt att han passar här. Jag kan inte se honom i en liten lägenhet, granne med barnfamiljer och allsång. Det här måste vara mycket mer socialt för honom.

Om bara K hade varit lite social.

Vi har hejat varje dag hela sommaren. Först nu har han börjat prata lite med mig. Lite trevande om Brorsan. Alltid glad men alltid svårpratad.

Han hjälper till lite på campingen verkar det som. Lagar just nu en av campingens bilar. Samma kläder varje dag. Kaffekoppen var vit en gång i tiden och jag har aldrig sett honom i servicehuset.

Några förslag?

Det här är vardag nu.

Såpass att det är exotiskt att tänka på vad som kan ske i höst.

Ska vi flytta in i en lägenhet? Vi behöver inte många fler kvadrat för att en lägenhet ska kännas som blå hallen. Full takhöjd? Are you kidding me?

Men jag vill inte riktigt tänka på det än.

Möjligheterna med husvagn är oändliga!

http://www.aftonbladet.se/wendela/article7512326.ab

Med reservation för att jag inte är den rikaste knösen i skogen.

Här står en svunnen tid och häckar.

Jag har sett tre amplar under min tid på campingen. Inte fler.

Jag behöver väl inte ens nämna att det inte finns en enda overallsmatchande familj här heller.

Inga dansbands-turnéande par (de parkerar direkt utanför logen).

Jag har sett EN kvinna som när hon hade burit ut campingbordet la på en duk och sedan en liten kruka av någonting blommigt. Men det kändes mer som om hon gillade att snabbt känna sig bekant och bekväm, någon slags rutin i en månadslång husvagnsturné.

Det verkar mer och mer som om campingen inte var den skyddande låtsasvärlden jag trodde. Trenden är att husvagnarna ska vara enorma, jättedyra och bilarna som drar dessa precis lika påkostade, förtälten och utemöblerna nya. Nu vet ju inte jag hur snacket går, men det känns lite som om det här med status dårå smittats även hit.

Jag lite naivt kanske trodde att campinglivet stod utanför allt det här.

Alltså, jag kan förstå om man ska ut och tälta i fjällen och råkar köpa lite för mycket grejer, state of the art liggunderlag, gps med inbyggt allt och dyraste kikaren. Skaffar man en ny hobby (inte husvagnsmärket) så kan iallafall jag känna att jag vill ha allt och bäst och helst på samma gång.

Men jag kommer inte hem med en husvagn för 1 miljon för att vi ska campa en vecka... Ska husvagnen vara ett smycke i trädgården resten av året? Göra grannen avundsjuk? Ska gubbarna mäta... husvagnslängd väl på campingen?

Fast vem vet... de kanske är hyrda hela bunten. Rätt dyrt per vecka, men billigare än mycket annat. Speciellt om man som grannen just nu verkar ha 7 ungar.

Snigel eller eremitkräfta.

Ja, det är många som har drömmar om husbil. Husbil var coolare än husvagn då man var liten.

Tänk att kunna ligga i sin säng och läsa serier istället för att behöva sitta upp med de få sakerna som fick plats i ryggstödet framför medan man åker.

Men nej, det är inte så smart. För det första är husvagnar rymligare. Husbilar har soffor som gör mig deprimerad, rakryggade så att de ska få plats och inga mysiga hörn att luta sig mot. Chauffören måste dessutom sitta i samma stol vare sig hon kör eller äter frukost.

Det skulle dessutom vara jättetråkigt att varje morgon vakna upp på parkeringen utanför Lars jobb eftersom bilen sitter fast i huset. För att vara husbilsägare måste man vara cyklist.

Husbilar kan inte heller ha ordentliga förtält, dom har bara en liten markis som kan rullas ut.

Det enda jag kan komma på som är på plussidan är att husvagnar alltid har utrymmen man kan nå utifrån medan husvagnen bara har en liten gasolkoffert längst fram. I en husbil skulle jag kunna få plats med moppen under sängen...

Jämför på kabe.se.

Och om ni redan är där så kan ni titta på gamla kataloger över kabevagnar och hitta vår vagn.

Fantastiska dukningar, planritningar och vybilder. Kabe.se - Bläddra i våra kataloger - 1982.

Vi bor i en safir gdl (grand de lux).

Bli Jona i valen.

Åh vilken dröm!

Amerikanska silvercigarrer har börjat importeras och även byggas om till europeisk standard (hjulen sitter längre fram, 230v i uttagen och svenskt(!) avlopp).

Vi måste åka till England eller Tyskland för att hämta hem en, men det är det värt. Och så värst dyra visade dom sig inte vara.

Jo... don't get me wrong. Att en husvagn kostar mer än vad en lägenhet i en mellanstor stad kostar är galet, speciellt med tanke på att banken troligtvis är lite trevande i sina lånebesked vad gällande husvagnar.

Vill ni beställa en cigarr så hittar ni information här: http://www.airstreameurope.co.uk/

Det värsta som kan hända på en camping är skrapsår.

Det hade varit enklare att hitta på utomhusaktiviteter om man hade haft en, två ungar.

Jag får inte riktigt med mig Lars då jag står på macken och tittar på boccia, badmintonset eller fotbollar.

Kan jag få en femåring som jag kan vinna över i allt och en preeteen som jag får lirka lite med för att få med och sen förlora stort mot, vilket gör att han/hon är på bra humör resten av kvällen och överraskar med att ordna en halvgod middag?

Om camping är hundens bästa vän så är camping ungars våta dröm.

Föräldrarna verkar se campinglivet lite som egentid. Ungarna får pengar för att hyra trampbil, spela minigolf, köpa glass sen är dom borta resten av dagen.

Och kvällen.

Dom är ute dygnet runt. Trampar omkring.

Regnar det så flockas trampbilarna under tak, fickparkerade under toalettfönstren.

På en fin kväll parkerar de utanför restaurangen där mamma och pappa sitter för att få några kronor till smågodis.

Jag har en känsla av att det inte finns så många ställen kvar där föräldrarna är så trygga med att släppa lös ungarna som på camping.

Mötet med grannen bredvid.

När vi kom till campingen så stod en husvagn lite snett över platsen bredvid vår, ägaren var inte hemma. Vi stod och försökte klura ut med hjälp av kantstenar och elstolpar var vår plats egentligen började och slutade. Det visade sig att vår plats började ca 1,5 meter från grannens husvagn.
Så... vi backade in och placerade oss där. En kille från campingen åkte förbi och höll med om att det var vi som stod rätt.
Och så levde vi en vecka. Våra husvagnar låg som bara båtar kan.

Så en kväll, Mange och Tommy satt mitt emot mig och Lars i vardagsrummet (jo, vi kallar det för vardagsrum, sovrum, hall kök och badrum) så ser jag hur de båda blir storögda och tysta. Grannen kikade in genom fönstret bakom mig och Lars.
Alla blir tysta, låter han inte lite berusad (alla med sööööderdialekt får mig jämt att ana ugglor, var man än bor i landet så har alkisarna alltid söderdialekt)? Vi intar försvarsställning eftersom vi vet att vi står rätt (och för att vi väntat oss detta samtal och lyckats peppa i en vecka).
Lars går ut och vi som är kvar i husvagnen lyssnar noga.
"Gillar ni att stå nära eller!?" hör jag innan Lars börjar lugna honom och tala honom tillrätta.
Han lugnar sig.

Dagen efter knackar han på fönstret och Lars tar det igen.
Denna gång så låter det mer: Ah, men alltså, jag flyttar min lite, men ni borde flytta också... brandsäkerhet osv. Återigen får Lars förklara att vi står rätt och att det ska in flera husvagnar på vår sida. Nu har jag hunnit börja nojja mig över att vi ska bo bredvid honom hela sommaren och allt kommer bli skit, vi kommer spela vår musik för högt, prata för högt och hunden kommer skälla för ofta.

Tredje dagen låter det ännu lite mer: Äh, det blir bra att jag flyttar, måste ändå rotera däcken.

Fjärde dagen träffade han Brorsan. Nojjan gick helt över för min del.

Femte dagen hade han köpt frolic och Brorsan får numera en varenda gång dom träffas.

När vi mutat honom med hund och han mutat hunden med frolic så lever vi rätt gött bredvid varandra. Han åker iväg då och då och är borta nån eller flera veckor. Lars tror han är lastbilschaffis. Jag tror att han är separerad och åker hem för att försöka lappa ihop det med frugan innan hon slänger ut honom igen och han får återvända till husvagnen.

Han är förresten inte alls alkis, han är the dude. Det första han sa till mig var "bered er på att bli rejäla slackers".

Camping är INTE alltid en social grej.

Det kom en husvagn och parkerade framför vår husvagn. Nästan alla säsongsplatser var ju bokade på vår sida så vi har väntat grannar.
Eftersom första mötet med grannen på andra sidan inte gick helt smärtfritt så blev jag både glad och nervös. Såg barn, cool! Där har vi potentiella hundpromenerare (jag hann tillochmed drömma mig bort och såg oss alla spela lite badminton på gräsmattan). De parkerade husvagnen så vi fick lite efterlängtad skugga och när dom hade kommit tillrätta i sina solstolar så gick jag dit för att säga hej.

Första reaktionen var... men vad konstiga dom är. Här ska vi bo hela sommaren bredvid varandra och mannen vill inte ens hejja och kvinnan var lite reserverad. Barnen tittade förundrade och lite elakt. Sådär som barn gör för att backa upp föräldrarna (den blicken borde skickas ut i rymden så att marsianerna kan förstå vad detta "familj" är).
Jo, vi pratade lite om vädret, campingen och sen avslutade jag med "hur länge ska ni bo här?"

-Tisdag.

Då förstod jag. Jag hade dragit på mig helt fel konversationsbyxor.

Jag förstod också att campare är inte så som man tänker att dom ska vara. Det är inte en social grej som gör att folk åker ut och bor i täta rader. De behöver inte alls gilla att prata med en tjej med spretigt hår som råkar bo i husvagnen bredvid och som dessutom är alldeles för trevlig med tanke på att vi kommer skymta varandra i fyra dagar.
Jag kände mig som paret i sitcoms som är alldeles för påflugna, sociala och trevliga och att det sedan ska visa sig att dom hade en mööörk swingersagenda.

Jag höll mig undan resten av tiden dom bodde här. Skämdes. En gång mötte jag mammans ögon. Jag log. Hon gick in.