Kära mamma och pappa.

Med "olaglig odling" menar jag inte mer än den lilla påsen med blandad ängsblom som planterades utanför förtältet.

Mopedfrossa.

Nu har vi bott i husvagnen i två månader. Den olagliga odlingen har bara poppat upp en centimeter eller så. Hoppas dom skyndar sig, för nu är det bara två månader kvar av den förbetalda hyran här på campingen. Vem vet vad som händer sen.

Så, halvtid alltså. Kanske det är dags för utvärdering.

Jag trodde inte att det hade gått två månader förrän Lars berättade det för mig. Jag är dagvill och mitt nuvarande jobb kräver inte kontorstider eller sånna dära vardagar heller för den delen.

Och det är konstigt... timmarna känns lite mer här. De går inte bara förbi som de kan göra annars och dagarna känns längre, ändå går tiden precis lika snabbt som överallt annars. Jag är besviken. Halvtid känns verkligen som ett halvfyllt glas sommar.

Sen midsommar har campingen fyllts av nya campare såklart. Och även solande campare. Ut med små solstolar, stora baden-baden, solsängar osv.

Jag testade det där för några dagar sedan men kändes som om jag låg halvnaken i grannens trädgård. Måste nog gå iväg lite för att kunna bli brun samtidigt som jag är någorlunda avspänd.

Nej, jag känner att jag inte är rätt kvinna för jobbet med utvärderingen ikväll, det får vänta. Jag är lite för skakig.

Skäms lite över att säga att jag först nu i kväll hämtade hem mopeden. Motorstopp tre gånger och en växelspak som är på väg att lossna hela tiden. Jag är så ovan med mopeden att jag inte riktigt litar på mig själv. Kör jag en bil så behöver jag inte tänka. På mopeden tänker jag: först brrrooooommmmsaaa... vän... nej höger spak, ner med kopplingen på andra sidan och sen väääääxla.

Och jag tror bestämt att någon är lite avundsjuk...

Campingen har börjat liva upp sig.

Testade campingens restaurang idag.

Fullsatt liten restaurang som påminner om pub/skolmatsal fast snäppet mysigare.

Maten var god, billig.

Och det bästa; den ligger 50 meter från husvagnen. Skulle dom servera findus matlådor som man fick mickra själv för 150kr så skulle jag fortfarande gilla det pg a läget.

Som tur var gör dom jättegoda och jättestora hamburgare för 100 spänn. Verkar faktiskt som om människor utifrån kommer hit för att äta.

Snart ska det testas äventyrsgolf (minigolf), bad i sjön, beachvolleyboll, jättestora trampbilar och bad i utomhusäventyrsbadet. Det sista ser jag fram emot... även om jag borde köpa en nackkrage innan jag sätter mig i vattenrutchkanan.

Peppade lite idag då jag köpte bikinis för halva reapriset, och apropå det så finns det faktiskt svalor som häckar i garaget utanför servicehuset.

Skitdag.

Idag har det inte varit så roligt att vara jag.

Det har regnat hela dagen och jag har varit helt utslagen av lågtrycket.

När jag äntligen fick ändan ur till att gå och duscha så hände en väldigt jobbig sak.

Jag kom inte ihåg vilken handduk som var min, Lars sa att det nog var den gröna som hängde i förtältet. Visst, den känner jag igen.

Jag kommer till servicehuset och de har stängt ner den lyxiga familjeduschen. De har öppnat den orustade delen där duschbåsen står på rad.

Ljuset är dåligt, duschen är en sån gammal tidsinställd sak där man inte kan välja värmen och den lilla hyllan där jag ska lägga mina kläder är fylld av gräs.

Duschen är inte så skön så jag går snabbt ur och börjar torka mig. Precis då jag lyckats torka heeeela kroppen så kommer jag ihåg att den gröna handduken är Brorsans handduk.

Hundhår i näsan, hundhår i ögonen, hundhår i munnen och över hela kroppen. Jag hade inte sett det pg a det undermåliga ljuset.

Jag svor hela vägen tillbaka till husvagnen.

Lars säger att det är tillfälligt, att dom har nått problem med varmvattenberedaren.

Jag säger: det får vi faan i mig hoppas.

Tillfälligt förvirrad.

Jag har varit bortrest i en vecka.

Jobbat med Konstcentrum på en fritidsgård där vi byggd modeller av rum med tonåringar.

Under tiden har jag sovit på en luftmadrass i mina föräldrars skönt tempererade vardagsrum.

Jag har varit lite rastlös i min hemstad fastän jag varit grymt trött efter varje jobbdag. Lite ovan med att vara totalt fokuserad från nio till fem.

En natt började jag skissa på att sätta ihop husvagnar som lego. Låta en husvagn vara intakt som den är, kök, soffgrupp garderober, fast öppna upp den med en dörr till ett vardagsrum, sovrum, skrivbord och badrum i två andra husvagnar där mittenfasaderna tagits bort.

Tre husvagnar som tillsammans bildar 36kvm. Fullt bobar eftersom husvagnens alla möbler är miniatyr så skulle skalan i denna skapelsen göra 36kvm rent utav rymlig!

Runt denna skapelse skulle jag bygga ett skal i glasfiber och farstu i form av ett förtält i trä och glas.

Jag räknade med att utöver tomten så skulle ca 200 000kr räcka för att inte bara köpa in gamla husvagnar utan också rusta totalt och sätta in fast vatten och avlopp med dusch och tvätt.

Jag började direkt leta efter en tomt där vi skulle kunna sätta denna skapelse, för den skulle inte vara ambulerande.

En annan dag åkte jag för att titta på den tomt jag hittat, var lite osäker var den låg men följde små fastighetsskyltar jag hittade på vägen.

Precis då jag börjar undra var jag är så märker jag att skyltarna tagit mig till ett hus som är till salu. Inte till tomten.

Ett fantastiskt gult hus, helt ensamt i en skog. Stort som en herrgård. Enda "felet" jag kunde hitta var att det låg precis bredvid en stor pappersfabrik.

Jag åkte hem och tittade på hemnet och såg att huset såldes för samma pris en liten etta i Stockholm kostar. Jag ringde Lars lyrisk över att jag hittat ett hus jag ville ha och som vi kanske tillochmed hade råd med (först fast jobb och lån iof. Petitesser!).

Lars verkade så skeptisk, jag förstod inte vad han dillade om!

-Men skulle inte vi bo i husvagn? Bo billigt? Vara rörlig?

-Men huuuuseeet!

Sen kom jag på det (och jag gillar inte att ha fel), det är ju precis det här jag inte vill ha. Ett lån, ett krav på arbetstimmar, ett hus man måste ta hand om och ha dåligt samvete över. Jag ville ju inte äga någonting.

Jag hade åkt dit. Lurats av house styling och öppen planlösning.

Efter några timmar uppfylld av galenskap så började jag om på legoidéen.

Jag pratade med pappa och farfar och även om de verkade positiv till mina små ritningar så påminde de mig om att det kan vara lite svårt att få byggnadslov för en vit rund byggnad i plast.

Sant.

Vi bor kvar på 12kvm och fortsätter somna lite fryssna och vakna i en pöl av svett. Tills vi löser byggnadslovsproblemet och en tomt där inga grannar kan klaga på vårt ägg med snickarglädje.

Än är jag inte tyngdlös.

Det är helt otroligt vad mycket skit man samlar på sig under ett kvarts liv (ja, jag har planerat att bli 112 år). I mitt examensarbete sålde jag allt jag ägde för att leva enklare, ingen boksamling ska få förklara vem jag är, inga grejer skulle få tynga ner mig.

Jag sålde massor med grejer under utställningen (jag förstår att jag inte hade det bästa försäljningsknepet när jag berättade varför jag sålde grejerna), träffade massor med människor. Jag såg dessutom ett mönster hos besökarna.

Endel pratade massor om hur dom hade tänkt på samma sak i evigheter medan dom shoppade loss.

Vissa satt sig ner på ångestbänken och suckade, kände att dom hade nästlat in sig för hårt för att kunna göra samma resa.

Endel nickade och pratade om en osorterad låda i källaren som fortfarande gav dom lite tyngd.

Jag vet att det här inte var det bästa konsteventet någonsin, att göra den här resan är väl inte direkt ovanlig heller, men det kändes fantastiskt att göra någonting som kändes. Stay real osv.

Illustrationen av min resa var fin, loppisen på den konstiga platsen (BildMuseets foajé) gav många frågor i stil med "Vad är det här" "Är det dina grejer?" som i sin tur ledde över samtalet till den andra delen i mitt verk; att prata med varje besökare om status, standard och livet.

Herregud vad pretentiöst det låter, men allt var väldigt opretentiöst i stunden.

Det är också första gången jag kände behov av att prata med besökare, åskådare, någonsin i min "konstnärskarriär".

Min "konstnärskarriär" har förresten börjat närma sig en ren karriär. Inte än på ett tag behöver jag ta deltidsjobb för att kunna finansiera mitt verkliga yrke och så länge det kan dröja så är jag en happy camper. Hehe... Happy camper. Got it? Got it?

Jo, men grejerna man samlar på sig under en livstid. Det var ju det som var huvudhistorien i detta inlägg.

Jag hann aldrig sortera livet helt innan utställningen började. Jag och Lars hade sedan tidigare ett förråd i en källare och det är numera smockfullt. Sakerna som inte såldes på loppisen hämtades av Myrornas, det är inte det som tar plats. Nej, förrådet är fyllt med saker som vi inte såg för alla saker. Ni vet, sista kassarna från en lägenhet, en dator, en stol, en kartong man hittade längst in i garderoben som vi inte hann sortera osv.

Det ska vara tomt innan sommaren är slut.

Sen ringer min mamma och säger att det är dags att sortera alla kartonger jag har i deras garage. Kartonger som inte sett dagsljus sen vi flyttade från bomhus till furuvik. Då jag var 12.

Inte mycket ska väl sparas av detta, men jag kan inte riktigt förmå mig att slänga det osett. Så i sommar ska det även sorteras nostalgi.

Än är jag inte tyngdlös, men det här ska bli sommaren då jag gav det ett redigt försök.

Vi kommer nära vädret här.

Ibland lite för nära. I natt har vinden hållit mig vaken. Det slår i förtältet och skakar om husvagnen. Flera gånger var jag tvungen att springa upp för jag var helt säker på att tältet hade rasat.

Jag frågade Lars om tältet kunde agera segel och i sin tur välta husvagnen. För det kändes som om det kunde hända när som helst. Pang! Och sen skakar det i hela vagnen.

Han lät inte helt säker angående segeleffekten tills han kom på att husvagnen väger 1,5 ton. Det är ingen fara.

Men det är läskigt iallafall!

Lars har varit ute och fäst tältet bättre och försökt att fästa stormlinorna. Men marken här är så dålig att det inte gör någon nytta.

Inte nog med vinden som tar tag i oss så började det hagla och studsa in hagelkorn genom takluckan tidigare idag.

Ett regn i husvagn är ju det mysigaste som finns. Börjar det regna vet på kvällen vet man att man kommer sova gott.

Men då det känns som om vädret är på väg in så är det inte lika mysigt.