Hela livet har jag längtat efter att den någon gång ska stå still.
Jag har diskuterat i längd om då man var liten och tiden stod så still att den inte fanns. Hur man drunknade i kritor och skollim tills någon sa åt en att gå och lägga sig. Och hur jag saknat det.
I huset är det första gången på riktigt länge som tiden ibland stått stilla.
Som nu. Halv sex på en tisdagmorgon då fiskmåsarna flyger såpass lågt att jag ser dom svepa förbi fönstret. Eller då jag sitter i ateljén. Still. Helt still.
Jag har spelat gitarr i natt. Men eftersom jag inte kan spela gitarr har jag bara stämt den om och om igen. Lite som att fota sina fötter med svartvit rulle. Det är en fas. Jag kommer snart ur den (precis som det inte kommer komma flera inlägg som dessa i framtiden). Jag har liksom lyssnat in huset igen.
Iallafall så känns det väldigt bra att jag bestämde mig för att stanna här.
Min trädgård har stigar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar