Åh, jag är en sån klyscha!
Min vän David och jag satt och pratade om Into the wild och han (som också är en klyscha) sa: så skulle jag vilja leva.
Jag konstaterade att jag aldrig skulle fixa det (sjukt tråkigt) men att jag nog just nu lever det närmaste jag kan komma.
Lite isolerad, tar hand om mig själv, får min träning genom att ta hand om huset och trädgården, kokar soppa på en spik, planterar mina pärer och sånt. Största delen är då att jag bor själv och jag slåss med lappsjukan vissa dagar.
Men det är pinsamt! hur stolt jag blir över självklara saker, vill skriva om hur härlig jag är i bloggen och sen skäms jag över hur otroligt löjligt det låter. "Jag har minsann grävt ner pärer och lök idag, fan vad härlig jag är" och sen glömmer jag att vattna och plocka ogräs och den romantiska tanken på att vara självförsörjande blir bara en tanke.
Jag tror det är en sådan grej som min generation får kämpa lite med, vi är liksom ironiska romantiker. Vi iscensätter romantiken och sen skäms vi över att framstå som posörer. Har t o m träffat på en person som tyckte det var klyschigt att koka lite choklad för en utflykt. Det var för iscensättande av romantiken som ska komma som en slump och sedan förstöras i samma sekund som någon yttrar orden: fan vad fint det är.
